Varför skulle inte kyrkorna följa demokrativillkoren?

I början av november kom beskedet att Jehovas vittnen mister sitt statsbidrag. De senaste fem åren har samfundet tagit emot drygt nio miljoner kronor i bidrag, men nu sätter Myndigheten för stöd till trossamfund, SST, stopp. Grunden för beslutet är att Jehovas vittnen själva uppgett att de kan utesluta eller neka medlemskap på grund av en persons val av livspartner. Av förarbetena framgår att statsbidrag förutsätter att samfundet avstår från medlemsregler som behandlar människor olika utan saklig grund.

Inte heller Islamiska Shiasamfunden i Sverige (ISS), en paraplyorganisation med fyrtiotal medlemsföreningar, är längre bidragsberättigat. ”SST anser att företrädare för ISS och Svenska Islamiska Unionen […] motverkar det demokratiska styrelseskicket”, skriver myndigheten.

Flera processer som rör stöd till trossamfund löper nu in i varandra. Besluten om Jehovas vittnen och de muslimska föreningarna tydliggör hur regeringens nya demokratikrav tolkas i praktiken. Samtidigt håller ansvaret för statsbidragen på att flyttas när Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, och SST vid årsskiftet slås samman. 

Mitt i denna omställning är det också dags för en översyn av den nya lagen. I måndags möttes representanter för trossamfund och civilsamhälle i ett samtal med MUCF och NOD, Nationellt organ för dialog och samråd mellan regeringen och det civila samhället, för att följa upp erfarenheterna av demokrativillkoren. I februari väntar sedan en fördjupad dialog när MUCF helt tagit över frågorna. Sofia Camnerin på SKR, Sveriges kristna råd, uttrycker det väl i Altinget när hon inför dialog med myndigheterna säger att implementeringen inte får leda till att tillit ersätts av misstänksamhet, eller att armlängds avstånd till politiken naggas i kanten. SKR är för demokrativillkor, men inte för sådant som tangerar inskränkningar i religionsfriheten.

Här hamnar några av frikyrkorna i en märklig position. I samtal efter samtal uttrycker man oro för att förlora sina statsbidrag utifrån demokrativillkoren. Nu senast på Pingströrelsens rådslag den gångna helgen där flera ombud såg en risk för att rörelsen ska nekas stöd. Det talades om hot mot frihet och tro, om risken att behöva välja mellan Bibeln och bidrag.

Men förarbetena till lagen är tydliga. Staten tillåter (så klart) att man citerar Bibeln. Trossamfund får visst välja sina religiösa företrädare utifrån sin tro. Och kyrkor får undervisa om sin äktenskapssyn, även när den går på tvärs med tidsandan.

Det som däremot inte är förenligt med demokrativillkoren är när människor behandlas illa: när man stänger dörren till gudstjänster, uppmanar till social utfrysning, nekar eller utesluter medlemmar på grund av sexuell läggning eller val av livspartner, eller rör sig i riktning mot sådant som i juridisk mening liknar hets mot folkgrupp.

Man kan formulera det som att staten sätter ett etiskt golv för civilsamhället och säger, i praktiken, att offentliga medel bara kan gå till organisationer som inte hotar, kränker eller stänger ute människor på grund av vilka de är.

Det här gör kyrkornas reaktioner svåra att förstå. När kyrkliga företrädare varnar för att ”religionsfriheten är hotad” väcks i stället frågan vad det egentligen är i demokrativillkoren man upplever sig behöva bryta mot? Varför vill man så gärna göra skillnad på människor?

Det går till och med att argumentera för att demokrativillkoren, så som de tolkas i SST:s beslut nyligen, har en närmast kristen hållning. Eller som Pingst FFS:s bidragshandläggare Magnus Wahlström uttryckte det i helgen: ”Om någon församling har problem med att de inte får behandla folk dåligt, då tror jag problemet ligger hos dem och inte i demokrativillkoren.”