Ingemar Helmner: Kärnfamiljen är inget reaktionärt och förlegat 

”Könsselektiva aborter avslöjar en förfärande syn på människoliv”, skriver Josefin de Gregorio i Svenska Dagbladet. Svenska kvinnor vill hellre ha flickor, därför väljs pojkarna bort. Jag blir förskräckt och nedslagen. Visserligen vet vi att vår tid i långa stycken är jagcentrerad. Var och en ska göra det man känner för. Men har vi alldeles tappat respekten för livet? Är inte barnen en gåva vi fått att älska och vårda? Befinner vi oss inte på ett sluttande plan om vi gör oss själva till herrar över livet? Varje barn är ett mirakel, skapat till Guds avbild.

Mitt lilla barnbarn kom hem från skolan och verkade bekymrad och orolig. Fröken hade sagt att de alla skulle känna efter om de ville vara pojke eller flicka. Detta hände i första klass. Inte så konstigt att vilsna tonåringar står i kö för att byta kön och förvandlas till något annat än det de var skapade till. Personligen tycker jag att det är obegripligt att minderåriga barn ska ha rätt att ta sådana beslut på egen hand. Jag har i mitt arbete mött oändligt många tonåringar och vet hur vilsna och osäkra de kan vara när det gäller deras identitet. Tyvärr har jag träffat självmordsbenägna ungdomar som, efter genomförd behandling, drabbats av panikångest och gråtande ber om hjälp att komma tillbaka till sitt rätta jag. Det är övervägande flickor som utsätts för detta experimenterande och lekande med livet. Vad är det för samhälle vi har skapat?

Min övertygelse är att den kristna kyrkan behöver kliva fram och tydligt tala om Guds tanke med skapelsen. Det finns nämligen en skapelse­ordning – till man och kvinna skapade han oss. Vi är till för varandra. Och kärlekens gåva ger en djup mening åt livet. När man och kvinna förenas i kärlek skapas nytt liv. Nya generationer ser dagens ljus. Jag tror att varje liten pojke och flicka behöver både en mamma och pappa att identifiera sig med. Kärnfamiljen är inget reaktionärt och förlegat. Det är grundfundamentet för ett tryggt och fungerande samhälle. Jag tycker att det är svagt om kyrkan inte vågar stå upp för det vi tror på, inte med en hård och mästrande ton, utan kärleksfullt och varmt betona familjens viktiga roll. När jag läser statistik som visar att allt fler barn och ungdomar mår psykiskt dåligt i vårt land berör det mig djupt. Jag tänker på en sångtext som börjar så här: ”Vilsna barn av en modern tid, vilsna barn som söker ro och frid.”