Pingströrelsen vill välja sina journalister men så fungerar inte offentligheten

Sverigedemokraternas historia är kantad av konflikter med medier. Under 2010-talet hände det att redaktioner partiet ogillade nekades tillträde till valvakor. Journalister har vid tillfällen portats från landsdagarna med svepande hänvisningar till ”platsbrist”.

Ett särskilt illustrativt exempel kom under valvakan 2022, då partiets pressavdelning drog ett tjockt streck över golvet, en dryg meter från väggen. Där, i skuggan bakom strecket, skulle journalisterna stå.

Men mycket har förändrats på kort tid. SD är numera del i regeringsunderlaget och misstron mot medierna har visserligen inte försvunnit, men tonats ned. Partiet har förstått spelets regler. Vill man höras och bli tagen på allvar måste man visa öppenhet. Inte stänga ute. SD har mognat – kanske inte av ideologisk övertygelse men av pragmatisk nödvändighet eftersom samtiden kräver det.

Det går inte att vara folkrörelse och samtidigt förhålla sig fientligt till fria medier utan att omvärlden börjar undra. Att stänga dörrar är inget som bygger förtroende, det har de flesta organisationer förstått. Man har lärt sig att ett vuxet samspel med journalistiken inte är en börda men ett sätt att visa ansvar och seriositet.

Medan politiska partier har anpassat sig till offentlighetens krav tycks pingströrelsen röra sig i motsatt riktning.

I förra veckan skickade pingströrelsens ledning ett mejl till Hemmets Vän med beskedet att tidningen inte tillåts närvara vid helgens årsmöte i Stockholm. Hemmets Vän – en tidning som i över hundra år har bevakat tro, samhälle och kyrkliga frågor – nekas tillträde. Frilansjournalisten och pingstpastorn P-O Flodström, som skulle ha rapporterat för tidningens räkning, får ingen ackreditering. 

Någon motivering ges inte men i samma mejl välkomnas tidningen Dagen, som delägs av rörelsen själv, med förklaringen att den ”står oss närmare”.

Vad handlar det här om? Kanske att Hemmets Vän haft det dåliga omdömet att rapportera om WAO Church och evangelisten Runar Sögaards närvaro vid pingströrelsens fortbildningsdagar i januari. Hemmets Vän följde dessutom upp med en ledartext. Det föll inte i god jord. Bara timmar efteråt skickade pingstledningen ut en intern (sic!) skrivelse där man lovade att ”vara mer noggranna en annan gång” med vilka medier som tillåts närvara när rörelsen möts. 

Men det här handlar inte om sårad stolthet eller medial misshällighet. Det är något mycket större: offentlighetens spelregler.

Pingströrelsens Rådslag är inte ett slutet församlingsmöte. Det är samfundets årsmöte där man beslutar om riktning, ansvar och resurser. Här sätts ramarna för hur över 50 miljoner kronor i statliga bidrag ska användas, pengar som kommer från Sida och Myndigheten för stöd till trossamfund. (Därutöver tillkommer gratis uppbördshjälp från Skatteverket.)

Det offentliga stödet ger legitimitet men förutsätter också öppenhet. Att då försöka kontrollera vilka som får rapportera från årsmötet är inte bara dåligt omdöme – det är direkt olämpligt.

Signalen är tydlig: viss journalistik är välkommen, annan inte. Viss rapportering passar in, annan stör. Men det är inte pingströrelsen som har mandat att avgöra det. Det är inte så fri press fungerar. Poängen med självständiga redaktioner är just att ingen, varken staten, partier eller samfund ska styra vilka frågor som får ställas. 

Framför allt fungerar det inte i längden. Internet finns. Transparens är inte längre ett ideal, det är en verklighet. Som Emanuel Karlsten konstaterade redan för femton år sedan, ”alla är journalister”. Det som inte håller utanför den egna bubblan eller kräver en särskild kulturell kunskap för att inte verka fördömande, föraktfullt eller självrättfärdigt – det kommer ändå att framstå just så när det möter en publik som inte delar gruppens förförståelse.

Att bli ifrågasatt och granskad är såklart jobbigt, men det är en del av själva kontraktet för att få vara en röst i offentligheten. Alla får förstås tycka och tro som de vill men måste kunna förklara det på ett begripligt sätt och sedan tåla motfrågor.

Kanske försöker pingstledningen nu, i bästa fall, skydda rörelsen från vad man upplever som orättvis bevakning. I sämsta fall handlar det om att tysta obekväma röster. Men oavsett motiv blir följden densamma. En rörelse som stänger dörrar och sorterar journalister urholkar sin trovärdighet, både utåt och inåt.

När Expressens kulturchef Victor Malm för några år sedan skrev att religiösa minoriteter måste mogna medialt var det en uppmaning och förhoppning om möjlig förändring. 

De flesta kristna samfund har förstått. De står ut med granskning, också när den skaver. De ser att öppenhet inte bara är ett ideal, det är en förutsättning för att bli tagen på allvar. 

Den insikten behöver nu också nå pingströrelsens ledning. Ett årsmöte i en av Sveriges största civilsamhällesorganisationer måste tåla fri journalistik. ­ ­

Marcus Pollack är förläggare på Marcus Förlag och arbetar med digital utveckling på Litzon Press.