Kristenheten skadas när förtroende blir en juridisk fråga

”Som Gud i Kristus har förlåtit oss, ska också vi förlåta varandra ...” Trovärdig kristendom handlar om att ha Jesus som förebild – att drivas av en uppriktig och ödmjuk längtan att gå i hans fotspår. När han böjde sig ned för att tvätta lärjungarnas fötter – en slavs syssla – var det för att ge dem ett föredöme. Hans rike är annorlunda. Den som vill bli störst där utmanas att vara allas tjänare.

Borde inte Jesus ha tagit hjälp av samhällets skickligaste advokater för att bestrida lögnerna och anklagelserna som haglade över honom timmarna innan den slutliga dödsdomen föll? Nej. Han stod helt tyst och stilla, ”likt ett lamm som förs bort för att slaktas ...”. Han överlämnade stilla sin sak i Guds händer. Och ödmjukhetens väg var segerns väg. Vågar och vill vi gå i Mästarens fotspår?

Bibeln ger oss tydlig vägledning om hur vi bör agera i den kristna församlingen. Vi avråds från att dra varandra inför världslig domstol. Istället gäller följande: Om jag har något otalt med min broder, går jag till honom för att försöka reda ut det som blivit fel. Om han inte lyssnar på mig, tar jag med mig en vän och gör ett nytt försök. Om inte heller det leder till försoning, blir frågan offentlig genom att den lyfts upp i församlingen. I den gemenskapen önskar vi att Guds vilja ska råda. Som bröder och systrar söker vi Herrens ledning och hjälp genom att knäppa våra händer i bön. Goda ledare, utrustade med andlig visdom och profetisk klarsyn, står i ”försoningens tjänst” för att finna gudomliga lösningar i svåra situationer.

Den smärtsamma och utdragna rättegång som hållits i Västerås denna vinter känns som ett stort nederlag. Att en pastor, som själv erkänt allvarliga felsteg han begått, åtalar den församling som betalat hans lön och visat honom fullt förtroende i arton år, är för mig obegripligt. Nämnde pastor har varit högsta företrädaren för sitt samfund och även ledare för den samlade kristenheten i landet. Samtidigt med denna upphöjda position – som helt bygger på förtroende – har det uppdagats en snedvriden moral, ett beteende som verkar ha pågått över tid. Bekännelsen kom först när allt dragits fram i ljuset. Var finns den sanna ångern? Behovet att be hela svenska folket om förlåtelse? Det som har skett skapar mycket sorg i kristenheten och är med och undergräver tilliten till all kyrklig verksamhet. Vad känner församlingsmedlemmarna som lyssnat till hans predikningar och blivit föremål för hans själavård och förböner? Kravet att få ha kvar sin anställning verkar, i mina ögon, mycket märkligt. Vilken församling vågar i framtiden skriva på ett anställningsavtal med en pastor? Kan världsliga lagar med självklarhet gälla en sådan tjänst? Jag tror det är angeläget att samtala om dessa frågor.

I sammanlagt trettio år har jag, under min förkunnargärning, arbetat utan fast anställning. Jag upplevde tydligt Guds ledning att gå den vägen. Och arbete har aldrig saknats. Det har varit bekräftelsen på att jag handlat rätt. Det har känts bra och riktigt att vara ”korttidsanställd” av varje kyrka jag gästat. Givetvis har det inneburit en ”vandring i tro”. Men jag kan konstatera: Jag har tjänat en god Herre. Inget har fattats mig. Jag har mött så mycket kärlek och omsorg. Ingen enda församling har visat ovilja att ta ekonomiskt ansvar. Min erfarenhet är att alla kyrkor, i olika samfund och rörelser, vill agera rätt och rättfärdigt. Skulle jag dra någon liten missionsförening inför rätta om de inte betalade mig lön? Aldrig i livet. Jag skulle välja att välsigna dem.