Indiens kristna
ber för sekularisering

Jag och min fru Kristin, som till vardags är generalsekreterare för Equmenia, försöker småprata med gudstjänstbesökarna när fika serveras efteråt. Men det är svårt att få en god kontakt. Tidigare under veckan har vi besökt hinduiska och sikhiska tempel, där den ljushyade delen av vårt resesällskap väckt stor uppmärksamhet. Människor har velat hälsa, ta bilder, prata. Här vänds blickarna bort. När vi försöker inleda samtal får vi visserligen artiga men avvisande svar, innan samtalspartnern vänder sig om och försvinner in i sin egen grupp.

Rädsla för förföljelse

– De indiska myndigheterna kommer att besöka kyrkan. De som setts tala med västerlänningar riskerar att förhöras så snart ni har gått. Det är därför människor reagerar som de gör, förklarar ”Sam”, Evangeliska Frikyrkans Indienkännare, när jag ringer honom för att förstå mer.

I Indien är det endast tillåtet att vara kristen om man tillhör en kristen familj. Den som konverterar från hinduismen utsätter sig för trakasserier och förföljelse. Myndigheter kan kalla in människor till förhör där även släktingars och kusiners namn ska redovisas. Det är inte konstigt att många kristna därför undviker att synas tillsammans med västerlänningar.

Vi rör oss vidare denna vintersöndag, som här innebär 27 plusgrader, ljumma vindar och solsken. Tillbaka på hotellet frågar vi i receptionen om vi kan simma i poolen. Receptionisten tittar förvånat.

– Vill ni bada? Mitt i vintern? Poolen öppnar vi inte förrän i maj.

En oväntad känsla av hemma

Vi lämnar hotellet igen och kastas åter ut i Indiens överväldigande kontraster. Landskapets skönhet i ögonhöjd möter brutal misär på marknivå. Tiggare med lemlästade kroppar. Unga flickor med syrafrätta ansikten. Bilder som stannar kvar. Skadorna är inte slumpmässiga. De är åsamkade av tiggarligors ledare, som vet att sympati föder givmildhet.

Ett gäng apor rycker oss tillbaka till nuet. Vi har kommit för nära deras Mountain Dew-flaska. De rusar mot min kollega Cilla och viftar med tassarna i en tydlig sjasande gest. Samtidigt hör vi välbekanta toner från en innergård i närheten. Jag tillhör kategorin ”sur gubbe” – en medelålders man som i vanliga fall föredrar ”Minns du sången” framför Hillsongs kulturella inflytande över svensk pingströrelse. Men känslan som sveper genom kroppen när de elektroniska slingorna når våra öron – den är oväntat varm. Orden är på hindi, men melodierna välkända. Det känns hemma.

Tron kostar – men hoppet bär

Vi följer musiken och hamnar på ett lovsångsmöte i västerländsk stil. Repetitiva sånger blandas med böner och profetiska hälsningar. Vi sätter oss ner. Efter en stund inleds predikan, först på hindi. Men ganska snart går en kvinna fram till predikanten och viskar något. Han övergår då till engelska.

När gudstjänsten är slut flockas människor kring oss.

– Vilka är ni? Hur länge är ni här? Kommer ni nästa söndag?

Pastorn närmar sig och ber att få ta en bild tillsammans.

– Vi är en konvertitförsamling. Alla här har hinduisk, sikhisk eller muslimsk bakgrund, säger han med ett leende.

– Blir ni inte förföljda? frågar jag.

– Här i storstadsregionerna i nordvästra Indien är den federala staten stark. Det gör det relativt tryggt att samlas till gudstjänst. Men vi får problem om vi predikar öppet på gatorna. Vi gör det ändå, säger han, och skrattar.

– Våra syskon i Kashmir, Punjab och delar av centrala landsbygden har det betydligt svårare. Där är staten svag och RSS-aktivisterna mer aggressiva.

Indiens kristna lever i rädsla

Senare på kvällen besöker vi ett ungdomsmöte i en lokal pingstförsamling. Det hålls på engelska, i ett skjul på en bakgård. Efteråt samtalar vi med mötesledaren.

– Min man och hans bröder arbetade i Chhattisgarh. En mobb stängde in dem i deras husvagn och tände eld. De dog för att de var kristna. Myndigheterna gjorde inget. Jag ber till Gud att hjälpa mig att förlåta.

Inför resan försökte jag kontakta flera kristna organisationer i landet. De flesta svarade inte. Open Doors mottog förfrågningar om att avråda mig från att skriva artiklarna. Rädslan är utbredd. Jag har till och med blivit erbjuden ersättning för att tiga om den hindunationalism som hotar kristna och andra religiösa minoriteter.

Extrema hindunationalister betraktar kristna som samhällsomstörtande rebeller. Deras mål är att eliminera både islam och kristendom ur landet. Ideologin, hindutva, hävdar att bara den som betraktar Indien som sitt andliga hemland är en sann indier. I flera delstater tillåts våld utan konsekvenser.

Valet 2024 och konsekvenserna

Tolv delstater har infört lagar mot konvertering. Kristna husförsamlingar utsätts för mobbattacker. Religionsfriheten krymper.

Narendra Modi återvaldes som premiärminister 2024, men hans parti BJP fick inte egen majoritet. Han tvingades bilda koalition med partier som CPIM och Kongresspartiet, som försvarar religionsfriheten. Trots detta fortsätter våldet, särskilt i delstaten Manipur där en etnoreligiös konflikt bröt ut 2023.

Om hindunationalistiska partier vinner kommande delstatsval riskerar friheten att minska ytterligare. Anti-konverteringslagar skärps. Kristna som uttrycker sin tro offentligt riskerar åtal, hot och våld.

Konvertiter i riskzonen

Särskilt utsatta är konvertiter från hinduism till kristendom. De pressas att återvända till hinduismen genom kampanjen Ghar Wapsi. Vissa har dödats. Ledare för husförsamlingar är särskilt utsatta.

Också kristna från ursprungsfolk förföljs. Deras rättigheter nedmonteras systematiskt. Situationen är alarmerande och påminner om vikten av att stå upp för religionsfriheten och för dem som lever under hot på grund av sin tro.