Nytt ledarskap – men samma grundproblem

När Anna-Karin Hatt valdes till ny partiledare för Centerpartiet möttes hon av stående ovationer och påtaglig lättnad inom partiet. Hon är en välkänd profil med gedigen bakgrund från både politik och näringsliv. Dessutom är hon djupt förankrad i partiorganisationen, vilket tycks ha varit en avgörande faktor för valet. För många inom Centern representerar hon en återgång till det bekanta, någon som är center på riktigt.

Men trots jublet kvarstår partiets centrala problem. Det handlar inte bara om ledarskap, utan om otydlig riktning, bristande förtroende i sakfrågorna och ett regeringsläge där partiet har låst in sig i en återvändsgränd. Centerpartiet har under de senaste åren tappat mark i opinionen, hamnat i medieskugga och tvingats hantera interna konflikter, inte minst under Muharrem Demiroks korta men turbulenta tid som partiledare.

Att partiet nu samlas kring Hatt innebär en chans till stabilitet och en nystart. Men de strukturella utmaningarna som underminerade hennes företrädare har inte försvunnit. Centerpartiets vägval är fortsatt oklart – och regeringsfrågan, som varit en ständig belastning, är fortfarande olöst.

Centerpartiets vägran att samarbeta med Sverigedemokraterna har varit tydlig och konsekvent. Det är en ideologisk och demokratisk markering som många inom partiet ser som avgörande för identiteten. Problemet är att partiet inte samtidigt har formulerat ett fungerande alternativ som är politiskt hållbart.

Att avvisa SD innebär i praktiken att partiet stänger dörren till den nuvarande borgerliga regeringskonstellationen. Men en lika tydlig öppning åt andra hållet, mot det rödgröna blocket, har inte heller gjorts. Och det är här som partiet hamnat i ett politiskt ingenmansland.

Dilemmat blir ännu tydligare när man betänker att många av partiets förtroendevalda och kärntrupper ser sig själva som borgerliga. De har en liberal, marknadsvänlig grundsyn och vill inte se partiet bli en stödröst till en S-ledd regering. Samtidigt visar opinionsundersökningar att Centerpartiets väljare i allt högre grad lutar åt vänster och föredrar Magdalena Andersson som statsminister. Partiets inre kultur och dess väljarbas har därmed börjat röra sig i olika riktningar. 

Detta motsatsförhållande mellan partitoppens självbild och väljarbasens preferenser har redan kostat Demirok jobbet. Efter att han försökt driva igenom ett tydligare ställningstagande för ett samarbete med Socialdemokraterna, möttes han inte bara av tvekan, utan av öppen revolt. Varken i partistyrelsen, riksdagsgruppen eller ungdomsförbundet var stödet entydigt. Tvärtom visade det sig att en betydande del av partiets företrädare – inklusive båda vice ordförandena – motsatte sig kursändringen.

Splittringen blev akut när ungdomsförbundets ordförande Caroline von Seth öppet krävde Demiroks avgång. Unga och traditionellt borgerliga röster i partiet motsatte sig ett närmande till vänstern. I deras ögon var inte problemet att SD var uteslutna, det var att Vänsterpartiet skulle inkluderas.

Samtidigt pekade Demiroks anhängare på siffrorna: det är i det rödgröna blocket partiets väljare numera finns. Valanalysen efter 2022 var tydlig. Väljarna vill veta var partiet står, och det är till vänster de tenderar att titta. Det här, menade man, var realpolitik. Andra i partiet kallade det kapitulation.

Anna-Karin Hatt har tagit över ett parti som ännu inte rest sig från det sammanbrottet. För att lyckas måste hon inte bara visa ledarskap – hon måste återupprätta en gemensam förståelse för vad Centerpartiet egentligen är. Att denna konflikt fortfarande pyr under ytan blir ett av de första stora testerna för Hatt. 

Att positionera sig som ett mittenparti låter i teorin tilltalande – en brobyggare mellan blocken, en garant för ansvarstagande och sans. Men i praktiken har Centerpartiets mittenhållning alltmer förlorat sitt innehåll. Utan ett regeringsalternativ att peka på, och utan tillräcklig kraft i sakfrågorna, blir det svårt att mobilisera stöd.

Många väljare vill inte bara veta vad ett parti tycker – de vill veta vad det kan åstadkomma. Och just nu är det svårt att se hur Centerpartiet kan få genomslag för sina prioriteringar i ett parlamentariskt läge där de inte är del av något tydligt alternativ.

Anna-Karin Hatt säger i en DN-intervju att hon inte är rädd för makt. Det är bra. Makt kräver inte bara idéer – det kräver också vilja till samarbete, kompromisser och prioriteringar. Det kräver att man pekar ut en riktning, inte bara en plats att stå på.

Centerpartiet har potential. Frågor som klimat, företagande, utbildning och försvar är inte partiskiljande – de är breda och relevanta. Men utan ett vägval i regeringsfrågan kommer alla dessa ambitioner hänga i luften. Det kräver att Hatt vågar något mer än att bara politiskt stå fast, det kräver att hon och partiet börjar röra sig framåt.