Därför ”vill” ingen ta över efter Franciskus

En stor del av världens kristna sörjer fortfarande påve Franciskus, som avled under annandag påsk efter en tids sjukdom, 88 år gammal. Sedan dess har spekulationerna om vem som tar över katolska kyrkans högsta ämbete varit livliga. Just nu förbereder sig kyrkans kardinaler för att tåga in i Sixtinska kapellet, där de ska enas om en ny ledare för 1,4 miljarder katoliker.

Så inleds den slutna processen

Den 7 maj, 16 dagar efter Franciskus död, firas en mässa i Peterskyrkan. Därefter, klockan halv fem, låser kardinalerna in sig i Sixtinska kapellet – därav namnet ”konklav” från latinets cum clave – med nyckel.

Själva valet är strikt begränsat till kardinaler under 80 år. Totalt deltar 133 kardinaler i årets konklav. Tre röstberättigade kardinaler har fallit bort: två på grund av sjukdom, och en tredje har avråtts från att delta efter att ha varit inblandad i en finansiell skandal.

– Det är stenhårda regler. Fyller man 80 år veckan innan får man inte vara med, berättar Helena D’Arcy, chefredaktör på Katolskt magasin.

Total sekretess - risk för exkommunicering

Sekretessen under konklaven är rigorös. Nästa vecka svär personalen ed om tystnad, och kardinalerna avlägger detsamma vid inträdet i kapellet. 

– Man får alltså inte säga något om röstningen så länge man lever, och varken spela in ljud eller bild, säger Helena D’Arcy.

Fram till att konklaven inleds har kardinalerna fri tillgång till medier och mobiltelefoner. Väl inne i kapellet råder total isolering, med undantag för ytterst trängande fall.

– Ett sådant fall skulle kunna vara kardinal Ambongo som är från Kongo, där situationen är nära ett krigstillstånd med Rwanda. Skulle det bli fullskaligt krig kanske han skulle behöva svara i telefon, säger Helena D’Arcy.

Att bryta sekretessen leder till exkommunicering. Detta till trots har uppgifter ändå läckt ut från tidigare konklaver.

– Man vet med ganska stor säkerhet att vid den konklav där Benedikt valdes kom Jorge Bergoglio – som blev påve Franciskus – tvåa.

Omröstning med rök som signal

Den första omröstningen sker redan under konklavens första dag. De följande dagarna röstar kardinalerna två gånger på förmiddagen och två gånger på eftermiddagen. Vid omröstningen skrivs namnen ner på lappar som sedan träs på snöre och räknas varpå resultatet kungörs inför kardinalerna. Lapparna bränns sedan i en särskild kamin som ställts in i kapellet enbart för konklaven. Ett pulver tillsätts: svart rök vid uteblivet resultat, vit rök när ny påve valts.

Två tredjedelars majoritet krävs för att en ny påve ska väljas. Om inget resultat nås på tre dagar tar man en paus för samtal och bön. 

– Det har funnits något tillfälle på 1200-talet då det tog tre år innan en påve kunde väljas, berättar Helena D’Arcy.

Men att processen skulle dra ut på tiden i flera år ser hon som högst osannolikt. De senaste konklaverna har endast pågått i ett par dagar.

Från val till välsignelse

Efter valet kläs den nye påven i vita kläder och kardinalerna visar sin vördnad. En av de äldsta kardinalsdiakonerna levererar den berömda frasen: "Habemus papam”– vi har en påve, från Peterskyrkans balkong. För- och efternamn, samt det påvliga namnet presenteras innan den nya påven kommer ut och välsignar de församlade. Dagen efter firar han mässan och installeras formellt ungefär en vecka senare.

Skulle en kardinal kunna vägra att axla påveämbetet? Det är en svår fråga att besvara i och med den sekretess som råder under konklaven, menar Helena D’Arcy.

– När man blir präst lovar man lydnad mot sin biskop. Men vi vet att ungefär en tredjedel av de som blir utsedda att bli biskopar av Vatikanen, tackar nej. Egentligen borde det inte fungera, eftersom man lovat lydnad mot kyrkan.

Mångfald, nya ansikten – och namnbrickor

Den förra konklaven hölls 2013 och mycket har hänt under det dryga decenniet sedan dess.

– Med sociala medier och snabb nyhetsrapportering har konklaven kommit närmare gemene man. Tidigare var det mest en samling män i Rom som höll på, men nu kan vi vara med på ett annat sätt.

Konklaven 2025 sticker även ut av andra anledningar. Av de 133 kardinalerna som kommer delta är 108 utnämnda av påve Franciskus, vilket kan komma att påverka utfallet. Inte minst på grund av dynamiken sinsemellan kardinalerna.

– I tidigare konklaver har det varit en mer homogen grupp av människor. De var ofta från Italien, Nord- och Sydamerika och de stora katolska länderna i Europa. De flesta kände varandra, säger Helena D’Arcy.

Helena D’Arcy berättar att under påve Franciskus pontifikat utnämndes kardinaler från mer perifera delar av världen. Som exempel pekar hon på att i Sverige, där det bor omkring 130 000 katoliker finns kardinal Anders Arborelius. Men även Mongoliet, där det bara bor 1 500 katoliker, har nu en egen kardinal.

Till följd av begränsade resor under pandemin är det många kardinaler som inte träffats tidigare. För att underlätta samtalen har man infört namnbrickor.

– Här är en grupp män som ska fatta beslut i en väldigt viktig fråga och som också ska lära känna varandra på en dryg vecka, säger Helena D’Arcy.

En andeledd process

Hur fattar kardinalerna då detta beslut? Inom karismatiskt kristna sammanhang är det inte ovanligt att lyssna in Gud och invänta profetiska tilltal, men Helena D’Arcy betonar att katolska kyrkan arbetar utifrån en annan tradition.

– Inom katolska kyrkan använder vi inte uttrycket ”gudomligt tilltal” – det är fullständigt främmande för vår tradition, precis som många andra av våra uttryck kan kännas ovana för frikyrkliga kristna. Man röstar inte utifrån att någon har fått ett gudomligt tilltal eller en profetia.

Samtidigt är Helena D’Arcy noggrann med att poängtera att katoliker ändå ser konklaven som en process ledd av Anden.

– Vi är övertygade om att Anden finns med i processen, och att vi får den påve som kyrkan behöver. Men man kan inte luta sig tillbaka och tänka ”kom helige Ande och lös allt”. Vi människor behöver göra vårt också.

– Vi kan titta på de tre senaste påvarna. Johannes Paulus var en karismatisk, stark man – revolutionerande eftersom han inte var italienare. Han var en bidragande orsak till att Berlinmuren föll och Östeuropa blev fritt. Sen fick vi Benedikt som var en lysande teolog, även om han hade en helt annan personlighet. Och nu senast Franciskus, som hade en mer mänsklig ansats – en som verkligen behövdes.

Tradition framför transparens

I den moderna västvärlden är det kutym att stora beslut sker med demokratisk transparens. Men i ett av världens viktigaste val är det icke-folkvalda män som fattar beslut bakom lykta dörrar. Att modernisera processen i linje med liberala demokratier är dock inget som finns på kartan. 

– Nej, inte alls, säger Helena D’Arcy med ett skratt. Det kan finnas många utomstående som tycker det här är konstigt, men katolska kyrkan är en uråldrig institution som instiftades av Jesus Kristus själv. Man kan ändra på vissa saker, men att ändra på processen är inte aktuellt.

– Det kanske är det som folk finner fascinerande. Det är en antik process, men saker och ting är inte föråldrade bara för att de är gamla. Det här är inte ett gängse val eller omröstning i en förening eller i partipolitiska sammanhang. Det här gäller en kyrkas bevarande.

Förhandstippade favoriter

Spekulationer kring kandidater cirkulerar, men Helena D’Arcy tonar ner betydelsen av mediala gissningar.

– De här spekulationerna är starkare utanför kyrkan än innanför. Journalister och Vatikankännare gör sina egna listor. Anledningen till att Anders Arborelius började komma med på listor över troliga kandidater är antagligen på grund av att en stor, fransk tidning hade med honom i en artikel i höstas.

Samtidigt finns det kardinaler som har utmärkt sig på specifika sätt.

– Pietro Parolin har varit Franciskus statssekreterare i många år och haft en central roll i diplomatiska överläggningar. Matteo Maria Zuppi har varit fredsmäklare i Ukraina och Afrika. 

– Det finns många som gärna vill se en påve från Afrika eller Asien, men det är människan som är det primära, ursprunget är sekundärt.

Att kardinalerna skulle bedriva något som liknar en amerikansk presidentkampanj för att nå fram till påveämbetet är Helena D’Arcy dock mycket skeptisk till.

– Jag kan inte tänka mig att någon vill bli påve. Du ska producera dokument, träffa tusentals människor, vara glad och tillgänglig. Det är ett omänskligt uppdrag som man axlar i ganska hög ålder. Det har liksom inte likheter med vanliga politiska kampanjer. 

Karaktär före politik

Helena D’Arcy menar att man i sekulära media ofta ser påvevalet utifrån ett västerländskt politiskt raster.

– Man vill gärna sätta sekulära, politiska etiketter på kardinalerna. Men det fungerar inte. Du är till exempel inte liberal inom kyrkan för att du bryr dig om fattiga, det blir helt snett. Det har många svårt att förstå.

– Påve Franciskus uppfattades av många som progressiv. Han ändrade tilltalet och hur man pratar om saker, men han ändrade inte kyrkans lära.

Under de senaste åren har katolska kyrkan ställts inför prövningar både gällande sexuella övergrepp och ekonomi. Snarare än liberala eller konservativa sakfrågor handlar det om att hitta en person med god karaktär som kan bemöta dessa utmaningar, menar Helena D’Arcy.

– Att vara påve är ett oerhört tungt, ansvarsfullt uppdrag, det är avgörande att rätt person väljs. Det handlar inte främst om det politiska programmet. Vi vill hitta en oerhört helig man som klarar av uppdraget.

För Helena D’Arcy är det kyrkan som står i centrum.

– Katolska kyrkan är en geopolitisk aktör, men det är inte det som är det viktigaste. Det viktigaste är att vara kyrka, och att fortsätta förkunna evangelium.

Har du någon gissning på vem det blir?

– Nej, absolut inte! Jag är säker på att vi blir förvånade vem det än blir.