Marcus Pollack: Med valet av påve Leo söker Katolska kyrkan stabilitet 

När de vinröda gardinerna gled isär på Peterskyrkans balkong och Robert Francis Prevost klev fram som påve Leo XIV gick ett sus genom folkmassan.

För första gången i historien har katolska kyrkan valt en påve från USA. Många är förvånade. Han var ingen lågoddsare hos spelbolagen och fanns inte med på listorna över troliga efterträdare till Franciskus. 

Samtidigt är det ett klokt val: En lågmäld röst från Chicagos södra förorter, formad lika mycket av sitt arbete som präst och biskop i Peru som erfarenheten från Vatikanens maktcentrum. En bro mellan kontinenter. Kanske också en enande kraft mellan katolska kyrkans olika falanger?

Valet av påve Leo speglar den förskjutning som pågått länge. Kristendomens tyngdpunkt är inte längre Europa, den finns i det globala syd. Kardinalerna ser att det är där kyrkan växer och nya rörelser tar form, inte minst den latinamerikanska pingströrelsen. Prevosts dubbla medborgarskap – han är både amerikan och peruan – är därför mer än en detalj. Det är ett uttryck för kardinalernas vilja att katolska kyrkan än mer ska bli verkligt global, inte bara på pappret utan också i praktiken. Man behövde en påve som förstår kyrkans utmaningar i väst men samtidigt har förankring på södra halvklotet.

Prevost har en bakgrund i Chicago men är inte del av den konservativa amerikanska kardinalfalang som öppet kritiserade Franciskus. Han är ingen utpräglad reformator, snarare en samlande gestalt. Han beskrivs som lyssnande, försiktig och eftertänksam i sitt sätt.

Med sig in i arbetet har påve Leo ett stort nätverk. Han har varit högst ansvarig för det som kallas biskopsdikasteriet, Vatikanens myndighet som ansvarar för att hitta och föreslå nya biskopar. Det är ett uppdrag som kräver både kyrkopolitisk fingertoppskänsla och teologiskt djup och som gett honom kontakter med hundratals biskopar runt om i världen. Det innebär att han redan första dagen på jobbet vet hur kyrkan mår – inte bara på systemnivå, utan också i relation till människor. Han kliver alltså in i ämbetet med både överblick och förtroendekapital, något få nyvalda påvar haft i samma omfattning.

När Prevost väljer att kalla sig Leo XIV, gör han det mycket medvetet. Leo XIII var påve under en politiskt starkt polariserad tid i slutet av 1800-talet. Men Leo XIII lyckades ändå ta katolska kyrkan in det till en början lovande i 1900-talet. Han hade ett tydligt fokus på arbetarrörelsens folk med encyklikan ”Rerum novarum” (De nya tingen). Den handlade om att leva som katolik i en tid präglad av materialism, ideologier och spänningar mellan stormakterna. Parallellerna till dagens läge är alltså uppenbara.   

Leo XIV förväntas gå i Franciskus fotspår i frågor som rör migration och social rättvisa. Han sägs ha en pragmatisk hållning och hans ord från balkongen, ”Frid vare med er alla”, var en diplomatisk första hälsning som inte stöter sig med någon. 

Han är inte en ny Franciskus. Där förre påven ofta bröt mot det förväntade och gillade att göra spontana utspel i medierna, är Leo XIV inte alls lika förtjust i offentligheten. Han har i många sammanhang talat om ledarskap som ett tyst tjänande, ett ansvar som måste bäras underifrån. I andra frågor, som kvinnornas roll i kyrkan eller samkönade relationer, har han en mer försiktig hållning än sin företrädare.

Samtidigt ska man inte missta Leos mer stillsamma framtoning för svaghet. I en tid när katolska kyrkan brottas med inre slitningar och förlorat förtroende efter övergreppskandalerna, kan just ett lågmält och mer eftertänksamt ledarskap vara det katolska kyrkan behöver. 

I valet av påve Leo finns ingen önskan om revolution. Det visar snarare på kardinalernas längtan efter stadga.