Domen mot Medin en föraning om vad som väntar

Joakim Medin är kvar i fängelse och dömdes i veckan till elva månader och sju dagars villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Den svenska journalisten, som greps i slutet av mars, sitter fortsatt frihetsberövad i väntan på nästa rättegång där han står åtalad för medlemskap i terrororganisation. En betydligt allvarligare anklagelse som skulle kunna innebära 22 års fängelse.

Det här handlar inte bara om en rättsprocess. Det handlar om pressfrihet, om var Sverige står när journalistik kriminaliseras. Att rapportera om kurdfrågan, om Nato-processen, om Turkiets repressiva politik – det är Medins ”brott”. Och rättegångarna mot honom blottlägger den auktoritära logik som ser sanningssökande som ett hot.

Det här är en skenrättegång. Den genomförs på uppdrag av en regim som behandlar pressfriheten som jord under blankpolerade kängor. Att det råder diplomatiskt obehag i Stockholm är begripligt. Turkiet är inte vilket land som helst. Det är en Nato-allierad. En auktoritär partner vid vårt militära bord. Och just därför är det så lockande att ducka, väga varje ord och hoppas att stormen ska blåsa över.

Men det är just då vi måste tala klarspråk.

När journalistik förvandlas till ett brott, när sanningssökande stämplas som terrorism, då handlar det inte längre bara om Joakim Medin. Det handlar om vilka vi vill vara. Som samhälle. Som demokrati.

För det är i sådana ögonblick det avgörs om vi bara säger oss stå för yttrandefriheten, eller om vi faktiskt gör det.

Vi har sett det förut. Hur diktaturer använder anklagelser om terrorism, blasfemi eller maktförolämpning för att kväsa kritik. Det börjar med en reporter, en aktivist, en konstnär. Sedan tystnar rösterna i marginalen. Och till sist är det inget mer än tystnaden kvar. 

Svenska regeringar, både den nuvarande och tidigare, har vacklat inför turkiska krav. När Ankara kräver lydnad som motprestation för samarbete, ställs vår demokratiska ryggrad på prov. Det handlar inte bara om geopolitik – det är ett värdeval.

Att tiga i en sådan stund är att acceptera spelets regler. Det får inte vara ett alternativ.

Joakim Medins fall är principiellt. Inte för att han är svensk. Utan för att han är journalist. Och för att det fria ordet – den tryckta sanningen, den prövande frågan – aldrig får bli ett brott.

Att försvara fria medier är inte bara en handling av solidaritet. Det är en demokratisk plikt. När reportrar fängslas, tystnar inte bara pennan – då släcks också medborgarnas rätt att förstå sin samtid.

När Turkiet försöker göra journalistik till ett brott, måste vi välja sida. För vi ställs inför en fråga som är djupt moralisk: att stå upp för den som förföljs orättfärdigt. Att tala för den vars röst har tystats. Jesus sade: "Sanningen ska göra er fria." Men i Ankara försöker man nu göra sanningen till fånge.

Joakim Medins fall är inte bara en diplomatisk incident. Det är en påminnelse om varför fria medier behövs. De skyddar de svaga, granskar makten, för samhället närmare ljuset. När de tystas, tystnar också vår förmåga att urskilja rätt från fel.

Som kristna tror vi att varje människa är skapad till Guds avbild, med ett unikt värde och ett samvete som inte får trampas ner. Därför kan vi aldrig stillatigande se på när någon förföljs för att ha gjort sin plikt i sanningens tjänst.

Att stå upp för Joakim Medin är att stå upp för något större: pressfriheten, sanningen – och det ljus som inte låter sig besegras av mörkret.