Varför så svårt att kombinera folklighet med helig radikalitet?

”Så kul att ni kom och fyllde kyrkan! Gud är med er varenda en, det kan jag lova”, sa den folklige och humoristiske prästen med ett leende på sina läppar. Det var den enda andakt vi fick oss till livs. Lite fattigt – och sorgligt – eftersom kyrkan var sprängfylld med folk. ”Musik i sommarkväll” hade verkligen blivit en succé, publikt sett. Och jag såg massor med människor som vanligtvis aldrig bevistar en gudstjänstlokal, och än mindre säger sig ha någon gudsrelation. Men prästen är frimodig. Han lovar, utan minsta tvekan, att Gud är med oss. Det finns alltså ingen orsak till oro, omvändelse och personligt möte med Gud.

Det folkliga anslaget är bra. Det vänliga bemötandet. Vi vinner inte våra medmänniskor genom att sätta oss på höga hästar. Ha en mästrande ton som snarare låser än öppnar hjärtats dörr. Men så urvattnat det blir om vi inte vågar utmana och kalla till frälsning. Med kärlek och värme leda våra medmänniskor fram till Jesus. Jag vet att det ibland förekommit ovishet då ivern att vinna människor gjort att vi försökt plocka omogen frukt, pressat och övertalat istället för att lyssna in de människor som kommit i vår väg. Men, jag känner sorg över att så många ”kastat ut barnet med badvattnet”. Frimodigheten har förbytts i rädsla att såra och förarga. Det raka budskapet om frälsning och nytt liv har tonats ned. Vikten av att här och nu avgöra sig för Kristus, inbjudan till personlig förbön och överlåtelse, reducerats till en allmän önskan om välsignelse. Går det inte att kombinera vänlighet, folklighet, ödmjukhet med tydlighet och helig radikalitet? Absolut! En kyrka som inte står för sin tro känns inte särskilt trovärdig.

Jag tänker på den förtätade stämningen i den stora tältkyrkan på Löttorp (Öland) för trettio, fyrtio år sedan. Förebedjare, pastorer, gick till den avskilda böneplatsen för att betjäna och vägleda. Och under sång vandrade skaror av människor, unga och gamla, för att ta ställning för budskapet de hört. Varje sommar var det stora dophögtider. Besökare i tältsalongen inte bara njöt av vacker sång och visade uppskattning med dånande applåder. De gick från död till liv. Fattade heliga, livsavgörande beslut. Och ingen kan påstå att det inte var ett folkligt, vänligt anslag. Ingen kände sig kränkt därför att det under predikan ”brände till” och blev närgånget. Detta är bara ett exempel på hur det genuina väckelsemötet kunde fungera. I dag ger man ytterst sällan någon rak inbjudan till personlig förbön och överlåtelse i våra kyrkors glada, lättsmälta sångkvällar. Och få omvändelser registreras. Har vi kastat bort vår frimodighet? Är inte utmaningen i tiden att åter kombinera folklighet och helighet? Glad sång och musik med märgstark, genomarbetad predikan? Trivsel med gripenhet och tårar? Det handlar om att visa våra medmänniskor respekt. Ta deras andliga längtan på allvar. Ge dem en verklig möjlighet att uppleva frälsning, nyfödelse, förvandling.

Till sist: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, ska ni göra för dem.” När det gäller personlig evangelisation – från man till man – känns inte dörrknackning, och liknande aktiviteter så självklara för mig. Jag blir störd om försäljare försöker tränga sig på i mitt hem. Är mån om min integritet. Och kanske lite blyg. Min arbetsmetod är följande: varje morgon ber jag tyst och stilla att Gud ska leda någon i min väg som jag kan bli till välsignelse för. Det gör livet högintressant. Och resultatet blir oftast att jag inte alls behöver tvinga mitt budskap på andra – istället får jag svara på deras frågor, lyssna, vara öppen och ledd av Anden och gå in i förutberedda gärningar ...