Helmner: Släpp statliga bidrag – tala som en fri profet

Är det någon som tror att profeten Elia var beroende av statliga bidrag? Att han tvingades anpassa sitt budskap för att inte missa dessa förmåner? Om man studerar hans tjänst blir dessa frågor skrattretande. Hans profetiska gåva var inte till salu. Han oroade och irriterade de styrande. Kungen hotade honom till livet eftersom han vågade tala ut obekväma sanningar. Han utmanade och avslöjade de ockulta och mörka krafter som härjade i landet. Han gick till storms mot Gudsfolkets halvhjärtenhet och ljumhet. Det var en nationell profetgärning som väcker respekt. Han satte sitt liv på spel för att vara trogen det budskap Gud gett honom.

Under samma tid möter vi långa rader av ”köpta” profeter. Det är beklämmande, en ynklig syn. Antagligen var de bärare av en profetisk kallelse men hade vikt ner sig när trycket blev för stort. De vågade inte annat än att profetera det som kliade kungen i öronen. ”Vitmenare” kallas de i Bibeln. De sa, med mild och vänlig stämma: ”Allt är väl”, i stället för att varna, avslöja och konfrontera det onda. Av fruktan för sitt liv nickade de snällt och sade det som behagade överheten. På det sättet gav de legitimitet åt det som inte var rätt. De var användbara lakejer för makthavarna och invaggade folket i falsk trygghet. Säkerligen fick de sin belöning.

Vem är det som är bärare av den profetiska kallelsen i dag? Det borde väl vara församlingen – profetrösten i tiden – som varnar, väcker och kallar till omvändelse. Då är det angeläget att stå fri. Inte vara uppbunden i en beroendeställning som skapar tunghäfta. Personligen tror jag att en kristen gemenskap bör vara mycket rädd om sin frihet och integritet. Detta gäller inte minst ekonomiskt. Det kan verka så tilltalande, ofarligt och bra med bidrag både från stat och kommun. Och de flesta som generöst utbetalar detta har inga dolda motiv. De vill visa tacksamhet för det goda kyrkan bidrar med i samhället. Men jag tror vi närmar oss en smärtgräns. Vad gör det till exempel med offerlivet i församlingen när staten subventionerar arbetet? Jag minns hur märkligt jag tyckte det kändes när jag som ung pastor blev uppmanad att anteckna hur många som samlades till veckans bönemöten, eftersom samlingarna kunde bedrivas som en kurs berättigad till bidrag.

De gamla väckelserörelserna har jobbat hårt för att förmå sina medlemmar att överföra kyrkskatten till det egna samfundet. Jag har hört ledare som varit lyriska när de beskrivit denna möjlighet. Det är lite märkligt, eftersom dessa rörelser från början kraftfullt tog avstånd från en statligt styrd och finansierad kyrka. Men är det någon som tror att dessa rännilar av pengar kommer att fortsätta utan några som helst motkrav? Jag märker att utvecklingen går fort just nu mot ett samhälle med större kontroll. Församlingar i olika samfund uppmanas att skicka in detaljerade uppgifter till myndigheterna. Gärna både namn, adress och personnummer på sina medlemmar. Även ”betjänade” – besökare och deltagare i olika aktiviteter – ska registreras för att bidrag ska erhållas. Det är nog tid att vakna.

Vad händer med profeten som äter vid kungens bord? Kan han behålla sin skärpa och frimodighet? Vad säger kommunens företrädare, som gett frikostigt stöd till kyrkans idrottshall, om pastorn inte uppträder ”politiskt korrekt”? Att förkunna omvändelse är väl ofta att våga gå mot strömmen? Just nu tänker jag på de unga lekmannapredikanterna i ”roparrörelsen”. De vågade allt. Tog strid för sanningen. Fängslades. Låstes in på mentalsjukhus. Men de öppnade porten för folkväckelsen som förvandlade vårt land. Det var en profetrörelse som väcker respekt. I dag, 2025, ropar Norden efter profeter med integritet – som inte kämpar för att vara människor till behag, utan Gud till behag.