Därför blev ledarkulturen både rörelsens styrka och svaghet

Till helgen samlas representanter för Pingströrelsens församlingar till rådslag. Jag önskar dem all välsignelse! Nittonhundratalets mäktiga väckelse blev upphov till stora församlingar i städer och samhällen över hela landet. Fokus var från början evangelisation och mission. Det var en snabbt växande rörelse med hängivna, brinnande medlemmar. Och den store härföraren var förstås pastor Levi Pethrus.

Utan en övergripande organisation av traditionell samfundsmodell var sammanhållningen omtalad och tämligen unik. De stora sommarkonferenserna vittnade om detta. De djärva initiativen för att modernt och effektivt nå ut med evangeliet förtjänade beundran och djup respekt. Så länge det fanns en självklar ledare, älskad och med stort förtroendekapital, fungerade detta på ett sätt som ofta väckte förundran hos de äldre samfunden. Pastor Pethrus ville inte binda upp församlingarna i ett samfund. Han hade själv, tillsammans med sin församling, en gång uteslutits ur det gamla Baptistsamfundet, och den erfarenheten bar han med sig resten av livet. Samtidigt kan jag inte annat än le lite. Han hade själv ett inflytande som andra samfundsledare bara kunde drömma om. Egentligen löpte alla trådar till Rörstrandsgatan. Långt efter hans död kunde till exempel ett kort, informellt telefonsamtal från pastorn i den stora kyrkan påverka innehållet i rörelsens tidningar. Jag har personlig erfarenhet av det.

Den inofficiella ledarkulturen skapade nog ibland osäkerhet. Få vågade ha avvikande meningar av rädsla för att hamna ute i kylan. När till exempel Östermalms Fria Församling (Citykyrkan) tog emot Sven Lidman som medlem sattes hela kyrkan i karantän. Nåde den predikant som vågade resa dit för att predika. Jag satt en dag hemma hos en av de äldsta kvinnorna i församlingen. Med tårade ögon berättade hon om sina första kontakter med den kalla kyrkopolitiken. Hon blev medbjuden till väckelsemöte i det gamla, vackra Fenixpalatset. Där blev hon frälst och döpt. Men eftersom hon var piga i en officersfamilj inom försvaret måste hon samma år flytta med dem till Enköping. Första kvällen i den nya staden gick hon till Pingstkyrkans bönemöte. Pastorn kom och hälsade henne hjärtligt välkommen in i gemenskapen. Han var mycket tillmötesgående tills hon berättade var hon blivit frälst. Jag tror det lämpligaste är att syster söker någon annan kristen gemenskap, var slutorden innan nämnde pastor vände henne ryggen. Nåväl, detta är historia. Och den mycket ålderstigna, ödmjuka kvinnan visade inga spår av bitterhet. Hon förstod och förlät, som hon sa medan ansiktet sprack upp i ett vackert leende.