40 procent aktiva – var finns resten av kyrkans medlemmar?

”Hur stor är din församling?” frågade någon på stan då han förstått att jag var pastor i den vackra kyrkan mitt i centrum. ”Kom och se” var mitt enkla svar. Församlingen utgörs väl av de som församlas? Ligger inte det i själva ordet? Sedan vet jag givetvis att sjukdom och hög ålder kan förhindra några att komma. Men om de matrikelförda medlemmarna är till exempel 500, hoppas jag att gemenskapen är så öppen och inbjudande att gudstjänstdeltagare som inte är inskrivna medlemmar vida överstiger de som av olika skäl har förhinder på grund av sjukdom med mera.

”Vi hade en mycket välbesökt samling i söndags,” berättade någon som varit med i sin egen kyrka. ”Vaktmästarna påstod att vi var uppemot 300 personer,” fick jag höra. Det låter ju inspirerande. Men kyrkans statistik säger att de är drygt 1 200 inskrivna. Hur går det här ihop? Var fanns alla de övriga 900? Min känsla är att det blivit allt mer luft i matrikeln i många församlingar. Man är så mån om att hålla uppe statistiken – men är man lika mån om människorna?

Jag läste i veckan att genomsnittet i svenska frikyrkor är att 40 procent av de inskrivna är aktiva. Var de andra finns får jag bara otydliga svar på. Det här säger mig att tillbakagången är mycket större än vad officiell statistik visar.

Equmeniakyrkan har kanske 50 000 inskrivna medlemmar. Det är den lilla rest som finns kvar av tre samfund som tillsammans var närmare 200 000 en gång i tiden. Och då var i stort sett alla hängivna och överlåtna. Det var trängsel i kyrkbänkarna. Vad står medlemsregistret för i dag, egentligen? Och hur många är dubbel- eller trippelanslutna av dessa 50 000?

Pingströrelsen ståtar med 85 000 medlemmar. Också det talar om en negativ trend. Jag tror att de var över 100 000 en tid. Men skulle vi åka Sverige runt och räkna alla pingstvänner som firar gudstjänst en vanlig söndag, tror jag knappt att vi kommer upp till 30 000.

Nu märker jag att all kyrklig statistik mer och mer sätter fokus på ”betjänade”. Där gäller en fri uppskattning av hur många som går och kommer i olika verksamhetsgrenar. Det är ingen siffra som visar på antalet överlåtna kristna. Men statistik är viktigt – inte minst för att få bidrag av olika slag.

Jag menar inte att vara cynisk och negativ. Jag älskar Guds församling. Och jag vet att det finns fungerande liv i många olika miljöer. Men jag känner djup sorg över den tillbakagång de gamla, etablerade samfunden upplevt under min levnad. Och jag tror vi behöver se sanningen.

Det som är desto mer hoppfullt är tillväxten i nystartade kyrkor i våra större städer. Den andliga väckelsen är stark i många olika språkgrupper. Det som präglar snabbt växande församlingar är karismatiskt liv, evangelisationsiver och radikal förkunnelse. Oftast har de fler mötesbesökare än antalet medlemmar. Och hela familjerna följs åt till Herrens hus. Mitt råd till kyrkor där det råder stiltje eller tillbakagång är: Bjud in sångare och pastorer från någon ung, nysvensk församling. Låt deras brinnande böneliv, frimodiga förkunnelse och öppenhet för Andens flödande liv smitta ner er.

Utvecklingen kan vändas. Och den måste vändas – inte för att vår statistik ska se bra ut, utan för att vårt uppdrag är att vinna människor för Kristus. Det finns en stor öppenhet i dag, en längtan efter en andlig dimension i tillvaron. Men vår tids sökande måste mötas med kraft och liv.

Våga se och erkänna ”är-läget”. Bort med skygglapparna. Men förlora inte modet. Låt nöden och smärtan över det rådande tillståndet öppna för en genuin böneväckelse över hela landet. Och var öppna för att väckelsens vårflod kan finna nya och oväntade vägar. Jag tror inte att Gud har glömt Sverige.