Marcus Pollack: Obegripligt att pingströrelsen inte kan ta avstånd från antisemitismen

För ett par veckor sedan invigde kronprinsessan Victoria utställningen ”Flykten 43” på citadellet i Landskrona. Den berättar om de danska judarna som hösten 1943 flydde över Öresund undan nazisterna och om de svenska familjerna som tog emot dem.

När den tyska ockupationsmakten beslutade att deportera Danmarks judar gick de under jorden. Tusentals gömde sig i sommarstugor längs danska kusten för att sedan nattetid i fiskebåtar, roddbåtar och kanoter ta sig den korta men livsfarliga sträckan över sundet. 

På andra sidan väntade Sverige. I ett europeiskt mörker av ofattbara proportioner fanns människor som gjorde det rätta. Judarna togs emot av skåningar som vägrade stå passiva när deras grannar förföljdes.

Men alla såg inte så på Förintelsen. Pingströrelsens ledare Lewi Pethrus skrev i Evangelii Härold om förföljelserna att ”det är fruktansvärt, att det skall vara så, men vad kan göras”. I forskarbröderna Tomas Poletti Lundström och Markus Lundströms nya bok ”Sista brevet till Hitler – en berättelse om Sverige och pingstfolket” framkommer att Lewi Pethrus såg Förintelsen som en del av Guds plan. Nazisternas roll i den, menade Pethrus, var att jaga judarna till Israel. Även sex år efter befrielsen av Auschwitz-Birkenau, våren 1951, förklarade han att ”Tysklands gaskamrar” varit ett straff över det judiska folket ”därför att de inte lyssnat till Guds röst”. 

Pingstteologen Oscar Haglund beskrev judarna som bundsförvanter till djävulen, de skulle spela en särskild roll i den yttersta tiden. I Evangelii Härold kunde läsarna ta del av spekulationer om att självaste Antikrist kunde vara jude.

Hos Lewi Pethrus fogas dessa föreställningar samman med en stark moralism och renhetsiver. Samtiden delas upp i det som bygger upp eller bryter ned. Kampen mot smutsen, lössen inom den judiska Bonnierpressen och kulturens förfall blir ett återkommande tema i förkunnelsen. ”Om samhället kommer under ett visst minimum av moralisk standard har det förlorat sin rätt att leva” skriver Pethrus 1966, ”ty det utgör en pestsmitta och måste rensas bort”.

Trots nya forskningsrön om uppenbar antisemitism har ledande pingstprofiler ryckt ut till Pethrus försvar. Under ett seminarium på Akademi för ledarskap och teologi valde kyrkohistoriker Torbjörn Aronsson att rikta sökljuset mot forskarna snarare än fynden. Frågan för Aronsson var inte i första hand vad man skulle göra med de antisemitiska tankefigurer som dokumenterats. Istället undrade Aronsson om det inte fanns en, som han uttryckte det, ”agenda” bakom forskningen.

Det förhållningssättet förvånar. Bröderna Lundström har inte hittat enstaka, olyckliga formuleringar. De blottlägger en väv där Lewi Pethrus samarbetar med antisemiter och organiserade nationalsocialister som Oscar Haglund, Ebbe Reuterdahl, Harald Ljungström, Lennart Hielte och Karl-Erik Svedlund – för att nämna några.

Pingst FFS:s föreståndare Johanna Bode sa att hon inte uppfattat någon antisemitism inom pingst under sina 20 år i rörelsen. Vart tog den vägen, undrar hon på seminariet. 

Svaret är att trådarna från broder Pethrus renhetsmoralism går rakt in i dagens pingströrelse. Ett exempel är influencern Elijah Lambs uppmärksammade predikan under Nyhemsveckan förra året där Lamb uppmanade åhörarna att göra slut med sina pojk- och flickvänner. Ett annat är rörelsens vägran att hitta ett inkluderande förhållningssätt till sexuella minoriteter. Behovet av att sortera mellan rena och smutsiga lever starkt, också i dagens pingstväckelse. 

I början av 1990-talet valde Mülheimer Verband, ett av de tyska pingstsamfunden, att göra upp med sitt förflutna. Man bad offentligt om förlåtelse för sin hållning under nazitiden. I en sorts sista brev till Hitler beklagade samfundet ”den blindhet som präglat rörelsens ledare inför de grymheter som begicks”. Man erkände att de egna tidningarna ”alltför sällan gett uttryck för den protest och det motstånd som situationen krävde”, och man bekände ”den skuld som uppstått genom ord, skrifter och i handling, men också genom tystnad och försummelser”.

De tyska pingstvännerna förstod att historiskt ansvar kräver självrannsakan och ett erkännande av egna felsteg. Den insikten märks ännu inte i reaktionerna från den svenska pingströrelsen. Det vore på sin plats att likt skåningarna hösten 1943 göra det rätta.