”Sinners” – snygg vampyrfilm med udd mot kristendomen

Legender vittnar om människor vars musikaliska gåvor kan riva murarna mellan det döda och det levande, mellan dåtid och framtid. De orden sätter tonen för Ryan Cooglers hyllade skräck-action-drama ”Sinners”. 

Sammy ”Preacherboy” Williams, nykomlingen Miles Caton i en rollinsats lika finstämd som hans gitarr, är en sådan människa. Med stränginstrumentet i högsta hugg och en baryton som skulle få Nat King Cole att skifta flera nyanser av avund lever Sammy i skuggan av sin pastorspappa som inte vill något hellre än att sonen väljer Guds väg istället för bluesmusikens.

Trots sin pappas avrådan, och avsaknad av bättre vetande, frestas Sammy till ett liv i utsvävning av sina kusiner, Smoke och Stack, båda spelade av Michael B Jordan. Tvillingparet har återvänt till Mississippis delta efter att ha levt storstadsliv i Chicago där de gjort Gud-vet-vad under gangstern Al Capone. Nu vill de färgkoordinerade bröderna smälla upp en Juke joint där den afroamerikanska, bomullsplockande befolkningen ska kunna dansa i frihet, om än bara för en kväll.

När mörkret har lagt sig och Sammy spelar sin blues blir husets, och hela verklighetens gränser, porösa och en grav ondska lockas fram.

Hantverksmässigt är ”Sinners” en triumf som publikfilm. Inom Coogler råder en kamp mellan en auteurs konstnärliga sensibilitet och en längtan efter populärkulturens spektakel. För det mesta fungerar det bra.

Det finns en sällsynt svärta i fotot vilket är en fröjd för ögat i ett kulturellt landskap där filmskapare tycks ha glömt bort allt vad kontrast, djup och blocking heter.

Specifika sekvenser är inspelade på IMAX-film vilket öppnar upp bildrutan för spektakulära bilder av Mississippis bomullsfält mot den färgskimrande horisonten.

Men det konstnärliga skeppsbygget är inte helt vattentätt. När bildförhållandet skiftar mellan IMAX och vanlig widescreen i samma scen känns det slarvigt snarare än konstnärligt. I klippningen finns vissa kontinuitetsproblem som drar ner intrycket. Och den ödesmättade upplösningen är svår att följa med i.

Blickar man bortom hantverket är ”Sinners” en film som Har Något Att Säga.

”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Och Gud är trofast, han ska inte tillåta att ni frestas över er förmåga,” läser Sammy från sin faders predikstol.

Just frestelse är ett genomgående tema i “Sinners”. För att kunna öppna sin Juke joint frestar Smoke och Stack sina gamla vänner med löfte om pengar, sex och alkohol.

Det finns en skönhet i den fristad som tvillingarna bygger upp. Skrattet bland kökspersonalen, glädjen i musiken,några timmars distraktion från Jim Crows strypgrepp. Samtidigt är det tydligt: kock, dörrvakt eller vanliga besökare, alla signerar sin egen dödsruna när de dras in i Smokestack-tvillingarnas närvaro.

För precis som titeln anspelar på är ”Sinners” en film långt bort från söndagsskolans moralkakor. Väckelserörelsens syndakatalog tycks läsas som en instruktionsmanual och Juke jointen blir snabbt ett hedonismens näste fyllt av romantiska affärer, spel, dryckenskap och en hel del blod.

Sammys pappa varnar: ”You keep dancing with the Devil, one day he’s going to follow you home.” Orden visar sig vara profetiska när narrativet plötsligt tar en avstickare in i rysargenren. En timme in i filmen kraschlandar en pyrande, irländsk vampyr (Jack O’Connell) in i handlingen och det dröjer inte länge förrän han börjar nafsa till sig följeslagare.

Med detta som bakgrund hade ”Sinners” kunnat vara en fabel om hur människan bokstavligt talat bjuder in ondskan i sina liv. Men filmens moraliska universum är grumligare än så. 

Vampyren är den västerländska kanons mest tacksamma litterära figur. Genom alla år har den skildrat tidsandans rädslor. I Cooglers universum blir de en projektionsyta för att bearbeta den afroamerikanska ångesten kring assimilering till den förtryckande, vita majoritetskulturen. Visst är vampyrerna bokstavliga blodsugare, men de törstar även efter den afroamerikanska kulturen och tvingar den svarta befolkningen till att kuva sig under metaforisk vithet.

Mest intressant för en religiös publik blir det när vampyren används för att bearbeta kristendomens relation till den afroamerikanska kulturen. Coogler, som själv vuxit upp i en baptistförsamling och gick i katolsk skola, tar spänst mot kyrkans moral. Tyvärr blir kritiken både tung och snedvriden.

Filmens vampyrer följer folksagornas etablerade regler: de ogillar vitlök, brinner upp av solljus och får endast träda över en tröskel på invit. Men Coogler gör avkall på ett centralt motiv. För att skydda sig mot de blodsugande monsterna är det inte korset eller Herrens bön som kommer till undsättning, det är hoodoo-amuletter och gitarren.

“Blues wasn’t forced on us like gospel; we brought this from home,” säger en mentorsfigur i filmen, och det är inte svårt att höra Cooglers egen röst i uttalandet. I “Sinners” framställs kristendomen som en imposition från den förtryckande majoritetskulturen, medan blues och animistisk religion är autentiska kulturyttringar.

Att ställa kristendomen som en motpol till afroamerikansk kultur är inte bara tråkig polemik, det ignorerar även den roll kristendomen spelat i motståndsrörelsen mot förtryckande makter.

Filmen denoterar tydligt att hedonismens frestelse leder till död. Men synden porträtteras också som den äkta friheten vars pris tycks vara värt det. I den öppningsscen som repeteras mot slutet av filmen, håller Sammy en söndersliten gitarr. Det krampaktiga omfamnandet av instrumentet konnoterar hans åtrå till synden. Ett grepp som han vägrar släppa.