Jordskorpan ljuger inte
”Det vi behöver i våra församlingar är människor som visar att tron inte faller i mötet med verkligheten”, skriver Lars Hjälmberg
Bartolmiej Balicki
Debatt. Jordskorpan ljuger inte. När kristna försvarar en ung jord och en världsvid syndaflod som förklaring till fossilen hamnar de i konflikt med vetenskapliga belägg – och riskerar samtidigt att göra tron mindre trovärdig för nästa generation.
Detta är en opinionstext i Hemmets Vän. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I sitt svar till Joel Olssons debattartikel menar Göran Fälthammar att en mångmiljonårig evolutionsprocess krockar med bilden av en god Gud. Han hävdar att död och elände kom in i världen först vid syndafallet och att jordens fossil i stället förklaras av den världsvida flod som skildras i berättelsen om Noa.
Jag menar tvärtom att de egentliga problemen inte ligger i evolutionsteorin, utan i undermålig teologi och bristande kunskap om verkligheten. Enkelt formulerat: jordskorpan ljuger inte.
Oljeindustrin kan lyftas fram som ett exempel. De samlade borrkärnorna från prospektionsborrningar skulle räcka nästan 100 varv runt jordklotet om de lades ut efter varandra. Vid prospektionen använder man mikrofossil för att bedöma var man befinner sig i lagerföljderna. Fossilen ligger undantagslöst sorterade i lager på lager utifrån den historiska tid de existerade, oavsett vilken densitet eller flytkraft de ägde.
Det finns till exempel aldrig fossil från blommande växter eller gräs daterade före Kritaperioden, vilket det borde göra om en kaotisk världsvid översvämning sorterat dem. Påståendet att fossilen sorterats av syndafloden är tyvärr pseudovetenskap utan grunder.
Då och då dyker påståenden om felplacerade fossil upp, men inget anakronistiskt fynd har än så länge hållit för vetenskaplig granskning. Senast var det föreningen Genesis som råkade återpublicera ett aprilskämt från Ölands Naturskyddsförening, där ett fiskfossil från en sentida fisk påstods ha blivit funnet. Det är allmänt känt att den öländska berggrunden bildades innan det fanns käkförsedda fiskar, och det hade därför varit en stor sensation om ett sådant fynd verkligen hade gjorts.
Jag vill inte skratta åt Genesis, även om just detta var komiskt. Jag gav själv en gång i tiden ungjordskreationismen mitt fulla stöd. För mig kom vändningen genom teologistudier på missionsskolan i Örebro och senare naturgeografi på universitetet. Inom geologin och naturgeografin radas miljardtals observationer i berget upp. Dessa bekräftar undantagslöst samma historia. Ingen annan vetenskap, förutom möjligen gravitationsteorin, vilar på en starkare empirisk grund vad gäller mängden samstämmiga observationer. Det handlar dels om ordningen på fossilen, men också mängden.
Om vi bara plockar ut resterna från en enda uråldrig djurgrupp, ortoceratiterna, så blir det helt enkelt för många individer för att de skulle ha fått plats på jorden samtidigt. Till skillnad från vissa andra djur ömsade dessa inte skal. Ett skal motsvarar därför ett dött djur. Om vi hypotetiskt skulle återskapa liv i alla de ortoceratiter som återfinns i kilometerdjupa kalkstenslager, skulle de ha varit tvungna att leva i tjocka lager. Skapar vi sedan liv i alla övriga växt-, djur- och bakteriefossil samtidigt, hade haven blivit en enda trögflytande soppa helt ogenomtränglig för ljus.
Min lärare på missionsskolan, Per-Axel Sverker, stod benhårt fast vid att evolutionen var en icke-fråga för frälsningen. Men han gjorde mig medveten om en viktig sak: en stark kreationistisk profil placerar församlingen i ett pseudovetenskapligt hörn. Det bygger murar och riskerar att utestänga den som har kunskap och som inte kan eller vill kompromissa med sanningen från att nå fram till korset.
Jag har mött ungdomar som lämnat tron för att de menat att tron inte gick att förena med evolutionen. Själv trodde jag en gång i tiden att kreationismen var en möjlig väg att evangelisera. Jag tänkte att om jag bara kunde övertyga om skapelsen så var det bara ett litet steg kvar till Jesus, men i själva verket byggde jag, precis som många andra kristna fortfarande gör, svårforcerade murar runt korset. Ungdomar genomskådar snabbt de tomma argumenten redan i gymnasiet. Om valet står mellan en förvriden bild av verkligheten och intellektuell ärlighet väljer de bort kyrkan och i värsta fall även Jesus.
Det vi behöver i våra församlingar är människor som visar att tron inte faller i mötet med verkligheten. Det som däremot behöver falla är en dålig bibelsyn som gör Bibeln till en naturvetenskaplig lärobok, vilket den aldrig skrivits som. Släpp idén om en ung jord. Det är en falsk idé. Men släpp för allt i världen inte tron på Jesus för det.