När mönster blir norm och undantag ignoreras

Jag uppskattar att Adam Stenerdahl, student vid STH, tydligt uttrycker sin kärlek till Gud och hans ord. Jag känner igen mig i mitt yngre jag. Som ny kristen motsatte jag mig kvinnliga ledare i församlingen utifrån ett par bibelverser som jag läste som kategoriska förbud. En av dessa texter var 1 Kor 14:34 (se Anders Erikssons artikel).

Sedan följde studier vid Örebro Missionsskola, som i över hundra år har utbildat kvinnor och män till tjänst i Guds rike. Det förändrade mitt sätt att läsa de bibeltexter som är relevanta i frågan.

Kvinnligt ledarskap i kyrkan bryter med Bibelns mönster

Debatt. Adam Stenerdahl: Pingströrelsen prioriterar jämställdhet före Guds ordning för församlingen

Stenerdahl utgår från att det i frågan om kvinnligt ledarskap finns en ”Guds skapade ordning för familj och församling” som vissa tolkningar försöker ”undanröja”. Därefter pekar han på att Guds val av ledare genom historien huvudsakligen har fallit på män. Därmed ges intrycket att det redan i skapelsen finns en gudomligt fastställd ordning där ledarskap är förbehållet män.

Här uppstår dock en första metodologisk fråga: Hur går man från att Bibeln berättar att något ofta sker till att slå fast att det är en norm som ska gälla för alla? Bibelns texter är inte en sociologisk statistik över ledarskap, utan ett teologiskt urval av berättelser där vissa gestalter och händelser lyfts fram av särskilda skäl. Att majoriteten av berättelserna handlar om män säger därför inte i sig något entydigt om en föreskriven ordning. 

För Paulus var kvinnligt ledarskap inget problem – sju exempel

Debatt. För den som vill ta Bibeln på allvar kan inte enstaka verser isoleras från den bredare bild som breven själva ger.

Som Stenerdahl själv medger är ”i stort sett alla” ledare i Bibeln män – alltså inte alla. Just därför är det viktigt att stanna inför Debora i Domarboken. Hon introduceras som ”profetissa”, ”hustru till Lappidot” och ”domare i Israel” (Dom 4:4–5). Israels folk gick till henne för att få rättsliga avgöranden, och hon ledde Israel både andligt och militärt.

Det patriarkala sammanhanget förklarar det övergripande mönstret, men gör samtidigt Debora desto mer teologiskt intressant. Kvinnor förväntades i regel hålla sig till den privata sfären, medan offentlig maktutövning tillhörde män. Debora överskrider därför sin tids sociala och kulturella gränser på ett tydligt sätt. Som Stenerdahl själv uttrycker det: ”Gud kallar i enlighet med hans hjärta, föreskrifter och kvalifikationer som tydligt nämns och demonstreras i Skriften.” I detta fall var det Debora som hade dessa kvalifikationer. Hennes ställning som domare orsakade senare judiska tolkare visst huvudbry när de ville förbjuda kvinnor att uppträda offentligt, t ex som vittnen i domstolar.

Här blir också en annan fråga tydlig: Hur avgörs vilka delar av Bibelns berättelser som ska fungera som norm och vilka som betraktas som undantag? Debora behandlas i praktiken som ett avvikande fall, men kriterierna för varför just detta exempel inte skulle ha teologisk betydelse blir aldrig tydliga.

Stenerdahl går vidare och räknar upp ett antal manliga ledare i Nya testamentet, inklusive Jesus själv, i ett försök att bemöta min artikel från den 30 januari om kvinnliga ledare i Paulus nätverk. Men både Jesus och Paulus överskrider gång på gång sin samtids sociala gränser. Samtidigt lyfts ett urval av manliga gestalter fram som representativa för ett ledarskapsmönster, utan att det förklaras varför andra texter i samma material, där kvinnor har framträdande roller, inte tillmäts samma normativa betydelse.

Stenerdahls argument mynnar ut i att kvinnor i dag inte bör vara pastorer eftersom Bibeln ingenstans lär detta. Nya testamentet känner dock inte den moderna pastorsrollen i dess nuvarande form. Församlingsämbetena växte fram gradvis.

När Paulus skriver till Filippi hälsar han inte till någon ”pastor” eller ”föreståndare”, utan till ”tillsynspersoner” (episkopoi) och ”församlingstjänare” (diakonoi) i plural (Fil 1:1). Dessa funktioner utvecklades senare till mer formaliserade ämbeten, men här framträder ett tydligt kollektivt ledarskap. Mycket talar för att Euodia och Syntyche, två kvinnor som enligt Paulus kämpade för evangeliet vid hans sida (Fil 4:2–3), tillhörde detta ledarskap. Att Paulus offentligt uppmanar dem att ”vara eniga för Herrens skull” visar vilken betydelse de hade för församlingen i Filippi.

I Stenerdahls artikel nämns också de tolv apostlarna, som alla var män. Men Paulus apostlabegrepp är bredare än så. Han kallar sig själv apostel och räknar dessutom Junia till apostlarna i Rom 16:7. Han beskriver henne också som någon som varit ”i Kristus före mig”, vilket antyder att hon hade en äldre och mer etablerad ställning i den kristna rörelsen än han själv.

Stenerdahl hänvisar till texter om kvinnans underordning i äktenskapet och till hur Paulus tycks förbjuda kvinnor att undervisa (1 Tim 2:12). Poängen i min tidigare artikel är dock att dessa texter måste läsas tillsammans med de kvinnor som Paulus faktiskt samarbetade med. När den lärde Apollos hade kommit till tro tog Prisca och Aquila sig an honom och undervisade honom mer ingående om Guds väg (Apg 18:26). Samma verb används om Paulus egen undervisning i Apg 28:23. Om kvinnlig undervisning av män vore principiellt otänkbar är det svårt att förstå varför Nya testamentet återger just detta exempel utan någon reservation. För Paulus tycks alltså en ordning i äktenskapet inte ha uteslutit att en kvinna kunde utöva betydande undervisande och ledande funktioner i den kristna rörelsen. Att Paulus dessutom oftast nämner Prisca före Aquila (Rom 16:3; 2 Tim 4:19) gör hennes framträdande ställning desto mer intressant.

Att använda Paulus för att tysta kvinnor är en feltolkning

Debatt. Paulus ord handlar inte om alla kvinnor – utan om en specifik grupp i Korint, skriver docent Anders Eriksson.

Det går inte att förneka att 1 Tim 3:1–2 och Tit 1:6 talar om församlingsledare. Jag ifrågasätter däremot att texterna är avsedda som universella könsbestämmelser. Paulus beskriver här den typiske kandidaten i sin miljö snarare än formulerar ett principiellt förbud mot kvinnligt ledarskap. Att en församlingsledare beskrivs som ”en enda kvinnas man” innebär inte nödvändigtvis att Paulus kategoriskt utesluter kvinnor från ledarskap. Formuleringen kan lika gärna betona sexuell trohet hos de män som faktiskt innehade sådana funktioner i den aktuella miljön.

Pastoralbreven behandlar konkreta problem i specifika församlingar. Därför måste frågan alltid ställas om Paulus här formulerar universella regler eller pastorala instruktioner för en viss situation. Den diskussionen kan inte föras fullt ut här, men den är avgörande för hur texterna ska förstås.

Stenerdahl citerar också Ef 5:22 som uttryck för Paulus ”doktrin” om relationen mellan man och kvinna. Men samma hushållskod innehåller även uppmaningen: ”Ni slavar, lyd era jordiska herrar” (Ef 6:5). Historiskt har sådana texter använts för att försvara slaveriet. De flesta kristna menar i dag att Paulus här reglerar en existerande social ordning snarare än stadfäster den som ett tidlöst ideal.

Stenerdahl nämner även ALT som exempel på ett lärosäte där kvinnor utbildas till pastorer, något han menar strider mot Bibelns undervisning. Frågan om kvinnligt ledarskap och andra bibelsynsfrågor fungerar ibland som identitetsmarkörer mellan olika evangelikala miljöer i Sverige, där ALT och STH ofta har placerats på olika sidor i debatten.

Jag är samtidigt tacksam över att en uppskattad forskare som Ingrid Faro, som under många år undervisat vid STH i Gamla testamentet och hebreiska, nyligen har utsetts till interimspresident för Northern Seminary, ett teologiskt seminarium som uttryckligen bejakar kvinnligt ledarskap i kyrkan. Under pingströrelsens rådslag i helgen väljs Johanna Bode till den första kvinnliga föreståndaren för Pingst FFS – en historisk händelse.

Faros och Bodes utnämningar avgör inte den exegetiska diskussionen. Men de illustrerar att frågan om kvinnligt ledarskap inte kan reduceras till några få lösryckta texter – hela Skriftens vittnesbörd om Guds kallelse och ledarskap behöver vägas in.