Delaktighet kan inte bara vara ord – de små församlingarna filtreras bort i nya Pingst

Den 4 juni skriver Sune Olofson en viktig artikel i Hemmets vän. Olofson skriver där om den nya struktur som Pingströrelsen är i process att forma, och varnar för ett “Pastorsvälde” när en grupp av 15 pastorer skall företräda hela en rörelse med 83.000 medlemmar. Vi är några av de som ställt frågor kring denna utveckling, och är tacksamma till Olofsons artikel. Då inget svar ännu kommit på artikeln, eller de frågor vi ställt i andra sammanhang, Vill vi återigen lyfta det viktiga innehållet.

Delaktighet kan inte bara vara ord – de små församlingarna och nysvenskarna måste  inkluderas. Pingströrelsen bärs av 420 församlingar, vars medlemmar varje vecka ger av sin tid, sina ekonomiska medel och sitt andliga engagemang. Av dessa församlingar utgörs 84%, 352st, av församlingar med under 300 medlemmar. Trots detta saknar de församlingarna representation i det nya pastorsrådet. Risken är uppenbar att vi rör oss mot en Episkopal organisation där ett pastorsråd helt dominerat av de stora församlingarna formar en framtid för rörelsen där de mindre medlemsförsamlingarnas röster och perspektiv filtreras bort på vägen. Det skulle vara en i lika delar allvarlig som sorglig utveckling. 

Det är stora skillnader i förutsättningar i olika delar av landet och det går inte att bygga församling på samma sätt i Norrlands inland, de Småländska skogarna eller Dalarnas traditionstyngda byar som i Stockholm, Göteborg eller Malmö. I dessa städer är det inte heller samma förutsättningar mellan olika typer av förorter. De sammanhang där våra gemensamma intiativ och verksamheter formas behöver därför präglas av så mångfaldiga perspektiv som möjligt. De 15 i pastorsrådet är bra personer, men de står i för lika sammanhang för att kunna bidra med denna mångfald. 

Vi som skriver detta representerar den typ av församlingar som utgör majoriteten av medlemmarna i Pingst FFS – de mindre församlingarna. När vi vid flera tillfällen har lyft behovet av ökad delaktighet har vi mötts av stor empati. Vi får höra att de mindre församlingarna är viktiga och att det finns plats för alla. Men när retoriken möter verkligheten lyser de mindre församlingarna och rörelsens nysvenskar med sin frånvaro i så gott som alla inflytelserika grupper. Vi har motionerat på flera rådslag och fått ett initialt gehör. Det brukar heta att det är ”högt i tak” i Pingst. Men när valberedningen väl ska fördela ansvaret och besluten fattas, då visar det sig gång på gång att det i själva verket är väldigt trångt mellan väggarna.

Om en grupp på 15 pastorer ska företräda hela rörelsen innebär det inte bara att varje pastor i snitt representerar över 5 500 medlemmar – utan också att de ska föra talan för närmare 30 unika och självständiga lokala församlingar var. Är vi på väg från en kongregationalism till ett episkopalt ledarskap? Vi ser med oro hur strukturella förskjutningar i vår rörelse i praktiken utmanar den kongregationalistiska principen – idén om den lokala församlingens självständighet. Precis som Olofsson skriver, verkar man nu förespråka en slags nypingstlig, “biskopsstyrd” ledningsstruktur. I dokumentet Pingst och framtiden (sidan 30) kan vi läsa: ”Regionsledare har som uppgift att uppmuntra till omsorg om pastorer och församlingar samt till samordning och expansion i regionen.” samt ”En förstärkt regional samverkan ger församlingar mer inflytande, både i sina respektive regioner och nationellt genom representation i pastorsrådet.” I dessa formuleringar sker en förändring från vår tidigare långt drivna kongregationalism med bilaterala relationer till en överbyggnad och samordning. Detta behöver inte vara fel, men vår kritik har varit att detta går för fort och utan tillräckliga möjligheter att föra ordentliga samtal såväl i som mellan våra församlingar. Återigen är det främst pastorer som samtalat, och då företrädesvis de som finns i större församlingar med bättre möjligheter att resa till sådana dagar.  

Det verkar som att representation i vår rörelse främst är knuten till församlingens storlek, snarare än till den erfarenhet och kompetens som finns i det lokala sammanhanget. Ett talande och smärtsamt exempel på detta såg vi vid det senaste rådslaget. När valberedningen lade fram sitt förslag på representanter för mindre församlingar, hade de inte lyckats hitta en enda representant bland de minst 200 församlingar i landet som har under 200 medlemmar. Perspektivet lyste i full dager när valberendningens ordförande presenterade en pastor från en församling med 400 medlemmar som “från en liten församling”. Detta är ett underbetyg. Samma blinda fläck gäller representationen av nysvenskar. Denna grupp motsvarar idag cirka 30 procent av våra församlingar och står för runt 60 procent i dopstatistiken. De är rörelsens nutid och framtid, men syns knappt i de ledande organen.

Vi välkomnar en seriös och öppen debatt i dessa frågor. Vår förhoppning är – precis som tidigare – att den nya organisationen och det nya kollektiva ledarskapet kan bidra till att göra delaktigheten verkligen. Låt oss bygga en rörelse där delaktighet inte bara är ett vackert ord i visionära dokument, utan en praktisk verklighet där varje församling och medlem räknas. Vi vill ha en levande pingströrelse, inte en episkopal organisation.