P-O Flodström: En ny kultur tar form i Pingströrelsen – det är kö till mikrofonen 

När Pingströrelsen samlades till rådslag i Hillsongs lokaler i Stockholm, var det lovsång, förbön och en påtaglig kollegial värme som satte tonen. Under ledning av Josefina Gniste och Hillsongpastorn Andreas Nielsen inleddes samlingen med tillbedjan. Fokus låg på att söka Gud tillsammans inför avgörande vägval och det kanske mest betydelsefulla rådslaget på decennier.

Tillförordnade föreståndaren Pelle Hörnmark klev upp på scenen med en blandning av uppriktighet och glimt i ögat.

– Jag vill hälsa alla kollegor, delegater och medarbetare varmt välkomna, sade han, innan han mitt i steget stannade upp och riktade ett särskilt välkomnande till Hemmets Vän, undertecknad och den kristna pressen.

Ett oväntat tilltag som framkallade skratt och applåder och effektivt förpassade den gångna veckans mediala turbulens till marginalen. Hemmets Vän har tidigare rapporterat om Pingst FFS beslut att först neka Hemmets Vän pressackreditering, något som kom att ändras efter stark kritik. 

Rådslagsdeltagarna spreds sedan ut i smågrupper för att be. För samlingen, för varandras församlingar och för framtiden. Det var en påminnelse om att även om Rådslaget innebär stämmor, val och strukturbeslut, är det i sin kärna en andlig samling.

– Det är något vackert när vi samlas, inte bara för att fatta beslut, utan för att lyfta varandra i bön, viskade min bänkgranne från Nybro efteråt.

Rådslaget 2025 samlar nära 400 deltagare från hela landet – pastorer, styrelseledamöter och ombud i olika roller. Av dessa har cirka 280 personer rösträtt i stämmorna för Pingst FFS, Trossamfundet Pingst, PMU Interlife, IBRA Radio Federation, TV InterClub och Pingst Ung.

Det är en bredd som speglar rörelsens mångfald och betydelsen i de beslut som nu väntar. På rådslaget ska riktningen för det gemensamma arbetet stakas ut. För året som ligger framför, men kanske också för en ny tid. För Pingströrelsen befinner sig i ett vägskäl. Strukturellt, teologiskt och kulturellt. 

Men om inledningen på årets rådslag visade något, så var det detta: viljan att lyssna på varandra finns. Förtroendet, om än tilltufsat efter året som varit, är inte borta. Och förbönen, den bär fortfarande.

Stormen har lagt sig – men inte glömts

När Lennart Edström, avgående ordförande för Pingst FFS, tog mikrofonen var det utan åthävor. Han talade sakta.

– Hur ska vi som rörelse förhålla oss till de skärpta reglerna för statsbidrag? Ska vi tillmötesgå kraven, eller börja forma en framtid där vi kan stå mer på egna ben?

En fråga som träffade rakt in i den nya verklighet som många av landets frikyrkor står inför. Men det var det som kom därefter som blev dagens kanske mest laddade ögonblick. Edström fortsatte:

– Vänner, det är en tung period vi lämnar bakom oss. Men nu är det verkligen avslutat. I varje fall i juridisk mening. Jag vill därför ta det här tillfället i akt att från djupet av mitt hjärta rikta ett varmt tack till de personer som, trots höga personliga kostnader, stått upp för sanningen i den svåra process vi gått igenom.

Applåden som följde var lågmäld, nästan försiktig till en början, men växte. Mjuka ”amen” kunde höras. Det var inte någon segergest, men ett gensvar från en gemenskap där anspänningen nu börjat släppa. En känsla av förlösning och början på något nytt.

Unga i fokus och behovet av trygghet

När Gustav Nyström, verksamhetsledare för Pingst Ung, tog plats på scenen tystnade rummet. Han redogjorde för arbetet med att ta fram riktlinjer och stödstrukturer för att förebygga övergrepp, sexuell manipulation och gränslöst beteende. 

– Vi har den senaste tiden blivit smärtsamt medvetna om behoven på det här området, sa han, tydligt berörd.

Han underströk att detta inte är något som kan lämnas åt enskilda församlingar.

– Vi vill ta ansvar. Vi i Pingst Ung måste stå som ett skydd för de unga, fortsatte han.

Budskapet var tydligt: ungas trygghet är rörelsens gemensamma ansvar och Pingst Ung har valt att gå före.

Strama tyglar men ekonomi i balans 

Den ekonomiska redovisningen bjöd både på återblick och framtidsspaning. Framför allt konstaterades att de tidigare förlusterna från fastighetsaffären vid Sätra strand, där Pingsts fastighetsutvecklingsbolag tvingats göra nedskrivningar, nu var balanserade i budgeten.

Men Pelle Hörnmark såg kärvare ekonomiska tider komma. Från scenen gav han en tydlig signal om ett förändrat läge.

– Vi går in i en tid med nya ekonomiska förutsättningar. Lokala församlingar kommer att behöva justera sina förväntningar på vad den nationella nivån kan bära, sade han och lät blicken svepa över delegaterna.

En verksamhet som återkom i den ekonomiska redovisningen var PMU. Idag står biståndsorganisationen för över 80 procent av den totala koncernomsättningen inom Pingst FFS. Och den största delen av intäkterna, 65 procent, kommer från second hand-verksamheten.

Men butiksrörelsen är inte bara ekonomi. Den handlar också om berättelser.

– I våra second hand-butiker har vi fått se hur människor inte bara återvunnit prylar utan också fått återupprätta sina liv, berättade representanter från LP-verksamheten från talarstolen. 

En påminnelse om att ekonomi, diakoni och mission ibland går hand i hand på ett sätt som inte märks i rader av siffror. 

Problemen för Libris Media, Pingsts bokförlag som ägs tillsammans med EFK, nämndes inte från scenen. Förlaget har tappat mark och tvingats till neddragningar. Mot den bakgrunden tog Libris vd Johan Ericsson ändå till orda med framtidstro.

– Tillsammans med Emanuel Hyllerud vill vi under det kommande året öppna upp hundra bokbord runt om i landets församlingar, som ett svar på nedläggningen av kristna bokhandlar. 

Valberedningens förslag

Det var under rådslagets första dag som valberedningen la fram sitt förslag till ny ledning för både Pingst FFS och Trossamfundet Pingst. Ett tillfälle som markerade både kontinuitet och en ny fas. Ordförande Samuel Rönnbrink presenterade Sören Eskilsson som föreslagen ny ordförande för Pingst FFS, med Camilla Moberg som vice. Eskilsson föreslogs även till presidiet för Trossamfundet Pingst, tillsammans med Stefan Beimark.

Två rutinerade namn, men från olika håll.

Moberg, pastor i Malmö med ansvar för mission och unga vuxna, är också ledare för Testa Mission – ett arbete hon tagit över efter sin far, David Johansson. En känd och uppskattad röst i rörelsen.

– Camillas roll visar att rörelsen vill lyfta fram nya röster med stark förankring i både lokal församling och internationell mission, konstaterade Rönnbrink.

Eskilsson är mindre medial, men knappast okänd. Med lång erfarenhet som vice föreståndare i Filadelfiakyrkan i Stockholm och som en av nyckelpersonerna i Pingsts fastighetsutveckling AB – särskilt arbetet med att utveckla lokaler för LP-verksamhetens sociala insatser – har han burit mycket ansvar i det tysta.

– Vad rörelsen gemensamt ser framåt är viktigare än vad jag ser, sade han.

Men det var efter presentationen av Eskilsson som något skiftade i salen. Marcus Jonson, tidigare pressekreterare i Pingst och numera ordförande i Solna Pingst, begärde ordet. Tonen var allvarsam, frågan formulerad med eftertryck:

– Vår församling, som ni vet, gick igenom en svår situation 2022 som slutade i en rättslig process kopplad till HBTQ-frågan. Du, Sören, har arbetat nära Niklas Piensoho, som nyligen uttryckt en bejakande hållning till samkönade äktenskap. Samtidigt äger Pingströrelsen förlaget Libris tillsammans med EFK, där det just nu pågår en förändring i synen på detta. Jag måste därför ställa dig frågan: Var står du i HBTQ-frågan? 

Det blev väldigt tyst.

Valberedningens ordförande klargjorde att detta inte varit en fråga de ställt till kandidaterna. Men Eskilsson tvekade inte när han tog mikrofonen.

– Till att börja med vill jag understryka att jag högaktar Niklas Piensoho och respekterar att vi som kollegor kan landa olika i denna fråga. Men jag personligen står bakom Pingströrelsens vigselsyn, som säger att äktenskapet är mellan en man och en kvinna.

Det tydliga svaret möttes av spontana applåder från flera håll i salen.

Föreståndarens nya roll 

Pingströrelsens rådslag har ibland beskrivits som ganska stela och tråkiga tillställningar. Rörelsen har inte samma tradition av plenidebatter och motionsbehandlingar som Evangeliska Frikyrkan och Equmeniakyrkan. Men när arbetsgruppen ”Pingströrelsen och Framtiden” redovisade sitt arbete, tycktes något ha förändrats i den kultur som historiskt omgett rådslagen

Talarlistan växte snabbt. Så snabbt att presidiet senare skulle tvingas ta fram klubban och dra streck i debatten på grund av ett planerat middagsavbrott. Något som, så vitt undertecknad vet, aldrig tidigare hänt.

Fokus för gruppens arbete hade varit föreståndarens förändrade roll och mandat. En nyckelförändring i förslaget är att de regionala processledarna, som tidigare utsetts av föreståndaren för Pingst FFS, i framtiden ska väljas underifrån, av regionerna själva. Ett tydligt skifte i maktbalans.

– Utredningen är också en strategi för att minska centralorganisationens roll och återföra fokuset till den lokala nivån, menade pastor Johanna Bode.

Ledarskapsmodellen sammanfattas i en paroll – breddat, men inte delat. Förslaget innebär också att flera nya råd ska införas: ett etiskt råd, ett pastorsråd och ett teologiskt råd. Till skillnad från dagens referensgrupper som utsetts av föreståndaren, ska dessa väljas av församlingarna själva via rådslaget.

Dessutom föreslås en helt ny roll, en internationell föreståndare med ansvar för rörelsens globala kontakter och internationella medarbetare.

– Rådets syfte är att förhindra en situation där en enskild predikant för en tongivande församling skenar iväg och då riskerar att bli talesperson för hela rörelsen, förklarade Simon Holst.

– Vi hoppas även att detta ska kunna dämpa den oro som ibland uppstår i kristen media om att rörelsen är på väg att byta fot i olika teologiska frågor, sa han.

Först upp att respondera var Manuel Henriques, föreståndare i Solna Pingst, som på vägen upp till estraden bröt arm med Pelle Hörnmark. Ett kort leende, ett ”Guds frid”, innan han blev allvarlig.

– Jag vill börja med att säga att ni har gjort ett mycket bra jobb. Men – och det här brukar jag tyvärr behöva återkomma till: Varför är hela arbetsgruppen vit? Varför finns ingen representation från våra mindre migrantförsamlingar eller mindre sammanhang över huvud taget?

Henriques blickade ut över salen. Tystnad. 

– När jag tittar på er som ingått i arbetsgruppen så ser jag enbart ett gäng vita föreståndare för stora församlingar. Jag hoppas ni förstår vad jag menar och att det här landar rätt.

Pelle Hörnmark svarade snabbt och var inte sen med att bekräfta Manuel Henriques som länge lyft frågor om mångfald och representation.

– Tack, Manuel ... för att du fortsätter att lyfta mångfaldsfrågan. Det här börjar bli pinsamt, och jag vet helt ärligt inte vad det beror på. Har det att göra med hur vi ser på varandra – och hur kan vi i så fall förändra det?

Han stannade upp en stund, innan han fortsatte, nu med ett annat tonläge:

– Min uppriktiga önskan är att framtiden bär på en förändring där även närvaron av våra mindre migrantförsamlingar återspeglas i samfundets representation vid dessa nationella konferenser.

Frågetecken kring etik och struktur

Johannes Luiga var näste delegat att ta till orda – med en fråga som, enligt flera deltagare, hade ”surrat i kulisserna hela vintern”. Det handlade om det etiska rådets föreslagna roll som intern visselblåsarfunktion. Kan styrelsens ordförande verkligen leda ett etiskt råd som dessutom ska fungera som visselblåsarfunktion?

– Jag är inte säker på att det är en framgångsrik ordning att vi ska utreda varandra, sade han. De flesta av oss känner varandra, är vänner med långa och nära relationer flera år tillbaka i tiden. Jag önskar därför att Rådslaget ger samfundet uppdraget att titta på andra alternativ.

Gustav Nyström, som redan tidigare under dagen varit tydlig med behovet av tryggare strukturer, bekräftade att kritiken är känd och till viss del befogad. Han berättade om en intern process i frågan som pågått sedan i höstas, tillsammans med Studieförbundet Bilda och andra samfund. 

– Det här är det alternativet vi förhåller oss till just nu, och i dagsläget behöver vi få det här på plats givet de akuta erfarenheter som skapat det här behovet, sade han.

Fler delegater uttryckte oro över de föreslagna strukturförändringarna. Marcus Sönnebrandt lyfte frågan om hur de förstärkta regionernas roll kan komma att tolkas, och faran med att gå i riktning mot något mer hierarkiskt.

– Jag tror ingen av oss här inne önskar se en framtid bestående av 22 biskopar och regionskontor, sade han, med en blandning av allvar och humor i rösten.

Ulrik Josefsson, teolog och lärare vid ALT, pekade på en annan risk: otydlig rollfördelning i toppen.

– Det kan riskera att bli dubbelkommando, om inte utredningen tydligt slår fast gränserna mellan nationell och internationell föreståndare.

Ajournering och avtackning

Fler delegater satt redo att ta ordet, men tiden var slut. Presidiet tvingades avbryta diskussionen – schemat var pressat och en punkt återstod innan middagen.

Pelle Hörnmark klev fram och bjöd upp de avgående ordförandena Lennart Edström och Christina Hellström på scenen. De hade tjänstgjort i sina roller sedan 2021 – genom kris, förändring och återuppbyggnad.

De möttes av stående ovationer. Spontana. Värdiga.

– På hela den svenska pingströrelsens vägnar vill jag tacka för ert varma ledarskap under en av vår rörelses tuffaste tider, sade Pelle Hörnmark.

Edström såg märkbart rörd ut. En tår ströks undan från ögonvrån när han lämnade scenen.

Ett rådslag i rörelse 

När första dagen av Pingsts rådslag 2025 ajournerades, var det mycket som fortfarande låg öppet. Inga avgörande beslut hade fattats, men något höll på att röra sig. Diskussionerna hade varit ovanligt livliga. Och i samtalen efteråt uttryckte flera delegater en känsla av att kulturen är på väg att förändras. 

Men det som kanske mest satte tonen för dagen var inte det som sas i plenum, utan det som hördes vid kaffeborden. Där talades det inte om strukturer eller stadgar – utan om människor. Pastorer berättade med glittrande ögon, om ungdomar som kommit till tro, om dopförrättningar, alfagrupper, om nya sångare i lovsångsteam och om unga vuxna som återvänt efter pandemin. 

Kanske är det just där, i gränslandet mellan organisationsutredningar och spontan förbön, som något av Pingströrelsens nya karaktär visade sig.