”En kyrka utan väggar” – Stanley Sjöbergs vision bär fortfarande

– Han lade verkligen grunden till vår församling och mycket den ton vi har i församlingen, säger Malin Aronsson, när vi talas vid på telefon ett par dagar efter beskedet om evangelisten och förkunnaren Stanley Sjöbergs hemgång.

Den ekumeniska församlingen Centrumkyrkan i Sundbyberg grundades 1986 av pingstpastorn Stanley Sjöberg, och har idag 603 medlemmar.

– Vi vill ha en öppen kyrka som inte känns som en instängd klubb. 

– Stanley brukade tala om att kyrkan skulle vara ”en kyrka utan väggar”, det skulle kännas lika enkelt att kliva in i Centrumkyrkan som att kliva in på Ica. Alltså en kyrka som är för alla och som är i tiden, samtidigt med en varm karismatik och öppenhet för den helige Ande.

– Allt det där bar Stanley med sig och i sin person, i sin gudsrelation på något sätt, och det är något som jag tycker fortfarande sitter i vår kultur och i vår strävan. Vi är ingen perfekt församling, vi lyckas inte alltid vara det vi vill vara men han lade en så fri, spännande och helighetslängtande grund för vår församling.

Alpha-ledare i dokusåpa

– Jag kom in i församlingen första gången i samband med att vi (i mitt dåvarande jobb som journalist) gjorde en tv-produktion i Centrumkyrkan, en dokusåpa som hette ”Guds Hus” (2008). Stanley var egentligen pensionerad och rörde sig lite i utkanten av verksamheten, men i tv-serien ledde han en Alpha-grupp med människor vi hade handplockat, människor som verkligen tänkte och trodde olika.

– Det var ateister, människor som drogs till new age, folk som var rena sökare. Jag var så fascinerad av att se hans nyfikenhet på människan och hans förmåga att måla upp den kristna tron som spännande, lockande och relevant. Jag fick en otroligt fin första bild av honom, berättar Malin Aronsson.

– Han tog senare paus från Centrumkyrkan och rörde sig i andra kyrkor och andra sammanhang. Jag tror att det kanske inte är lätt att lämna över en församling man har grundat till andra.

– Men det var så vackert: de senaste ett och ett halvt åren har vi pratat ibland, även om det mest varit hälsningar lite till och från mig och honom. Han lyssnar på predikningar, han uppmuntrar, han är med och ber för församlingen, så jag har känt ett stöd under den senaste tiden i att han funnits där på håll och det har varit väldigt fint. 

Fullsatt kyrka

– För ganska exakt ett år sedan hade vi en kväll då vi bjudit in Stanley, och han kom med sin hustru Kerstin. Han var ganska liten och tunn, men fortfarande i sin fina kostym, fortfarande tjusig, och vi fick hjälpa honom upp på scenen. Hela kyrkan var fullsatt av människor som har älskat den här mannen. En del av dem hade vi inte sett på många år – många drogs till Stanley också som person, fortsätter hon.

– Jag fick sitta där och samtala med Stanley och Kerstin under en, kanske en och en halv timme, så länge Stanley orkade. Han berättade de fantastiska berättelserna om hur han grundade Centrumkyrkan, hur han sprang på den här lokalen som egentligen var ett rivningsobjekt och hur det kom pengar från företagare som hade känt från Gud att de skulle ge exakt rätt summa.

– Du vet, så många små mirakler som gjorde att Centrumkyrkan blev till. Och Stanleys envishet och glöd, det var så stärkande för hela vår församling att se den och återuppleva vår historia under det sista året. Att se att vi står på den grunden, det var väldigt vackert.

– Stanley var en så stark och karismatisk person, och samtidigt hade han en så vacker ödmjukhet – särskilt de sista åren. Ärlig i sin bräcklighet, jag vet inte hur många gånger han sade: ”Det är så svårt att bli gammal.” Det passade egentligen inte hans person att bli gammal därför att han hade så mycket styrka och glöd i sig, och det var han väldigt ärlig med.

Stanleys hälsning till församlingen

– I slutet av vårt samtal frågade jag honom: ”Men om du vill skicka något med oss som ska vara kvar i Centrum, vad skulle det vara?” Och då blev det en så stark andlig stämning i rummet, nästan mättad stämning.

– Han svarade: ”Jag har läst mycket på sista tiden …”, och det var typiskt honom – det kändes som om han alltid var på väg någonstans och upptäckte nya saker. ”Jag har läst mycket den sista tiden om en speciell sorts bön, den bön som inte är så många ord utan mer en ordlös närvaro.” ”Sök den!” sade han.

– Jag blir fortfarande lite tårögd när jag talar om det. Så han har betytt mycket för mig: Sättet han startade Centrumkyrkan på, den visionär han var, den glöd och det mod han hade och hans sätt att dra människor till sig. Människor som varit brända av kyrkan och människor som aldrig hade hittat till någon kyrka tidigare, berättar Malin Aronsson, Centrumkyrkan Sundbyberg.

Arvet efter Stanley: Vad är det viktigaste som kommande generationer kan ta till sig?

– Oj, jag känner: Vem är jag att formulera det när så många andra har funnits med från början? Men hans ödmjukhet och hans iver att hela tiden söka Guds vilja och Guds vision för just den här tiden, det tänker jag på. Hans styrka i kombination med hans mod att visa sårbarhet, avslutar hon.