23 december

2025 års julkalender var en alltigenom mysig följetong, om än inte en perfekt sådan.

I "Tidskikaren" fanns en spännande historia att berätta, men ett otydligt narrativt fokus gjorde att kalendern inte riktigt lyckades leva upp till löftena av sin egen premiss. Med mer kreativitet i tidsresandet och tydligare fokus på familjen Östskogs charmiga dynamik hade vi haft en klassiker i julkalenderkanon.

Trots min uppenbara frustration kring årets narrativ var det svårt att inte charmas av ”Tidstjuven”.

Tråksjös – förlåt – Kråksjös snöiga gator var mysigt småstadsromantiska och fyllda med minnesvärda karaktärer. Kalendern må inte ha bjudit på ett traditionellt julevangelium men familjen Östskogs kärlek till varandra utgav seriens bultande hjärta.

När eftertexterna rullade var det svårt att inte känna att något försiktigt har tinat, både hos Clint och även hos mig själv.

Nu är vi i mål! Julaftons ljus glimmar och Cindy grämer sig över att skatten försvunnit ur hennes ägor. Jag grämer mig över att produktionen använt sig av en AI-genererad skatt-bild. Vad betalar jag ens min public-service avgift för?

Familjen Östskog är inbjudna till rådhusets julfirande där mamma Moa blir museichef efter att skatten hittats på riktigt.

Julkalenderns huvudsakliga narrativ slutar dock där det började i familjen Östskogs vardagsrum. Pappa Pontus går ut i farstun för att hämta tidningen men blir denna gång stoppad av familjen. De skojbråkar med varandra i utmärkt kärnfamiljspropaganda. Fint av SVT att göra något mot det låga barnafödandet. Clint ler medan han tittar in i kameran:

”Jag heter Clint Östskog, och jag älskar julen”

Men än är det inte helt slut. Clint och Vida beger sig till Bildsköne Bengtssons gömställe där alla ägodelar är spårlöst försvunna. Ett litet paket tyder på att Bengtsson har varit där.

Vi lämnas helt enkelt med en sista mysig cliffhanger. Vem vet, kanske får vi skäl att återvända till ”Tidskikarens” universum någon gång i framtiden?

Det visar sig att pappa Pontus är såld in i träldom. Clint lyckas köpa honom fri genom att charma stamchefen med en kompass.

– Så sjukt att man kan äga personer, säger Vida.

– Ja, vi tar inte den diksussionen nu, svarar mamma Moa.

Vi lägger till trafficking till listan av historiska synder årets julkalender har valt att belysa. Tidigare punkter inkluderar som bekant barnaga, häxprocesser, religiöst förtryck och danskar.

Mycket riktigt kommer Överhultarna, också kallade för ”vargen” och tar vad de vill ha. Mamma Moa och Vida hjälper invånarna av Tråksjö – förlåt – Kråksjö att gräva ned skatten.

Clint får syn på sin pappa men förlorar honom mitt i den väpnade attacken.

De dragna svärden och intensiva skriken får mig att undra över hur barnen i tv-sofforna reagerar på årets julkalender. Även om serien inte varit explicit i sitt tal om våld så har det ändå varit ett antal intensiva sekvenser. Hur går snacket på mamma-bloggarna?

Bildsköne Bengtsson samlar skamset ihop bitarna från kikaren och smiter iväg. Clints karaktärsutveckling går tillbaka till ruta ett då han återigen hatar julen.

Pappa Pontus efterforskning visar sig dock vara värdefull då familjen Östskog lyckas dechiffrera Abbedissans runtavla. Det visar sig att Tråksjös – förlåt – Kråksjös skatt ligger gömd ett antal alnar västerut från Rådhuset. Mamma Moa berättar detta för Cindy i utbyte mot att hon inte spränger byggnaden i luften. Schysst deal.

Bengtsson lämnar in kikaren hos stadens teknikexpert Mårten som skickar tillbaka tidsresenären till år 989, året då bygdens skatt begravdes! Snyggt av manusförfattarna att låta flera biroller få utrymme i narrativets uppgörelse.

Tidskikaren kommer tillbaka till familjen och det verkar som att både mor, son och dotter ska ut på ett äventyr genom tiden. Deras dynamik är en av julkalenderns höjdpunkter så detta kan bli roligt!

Något som låter mindre roligt är att 989 är året då Överhultarna angrep samhället. Kan det bli så att familjen hamnar i ett vikingaslagsmål?

Cindy ska spränga rådhuset med massa nitroglycerin – till kommunnissarnas förtret. Mamma Moa lyckas mobilisera sina vänner till ett uppror. Med hippieliknande joie de vivre limmar de fast sig vid rådhusbordet.

Bengtsson försöker be om ursäkt med bullar, been there done that, som de säger i Amerikat.

Det visar sig att Bengtsson tappade sin kikare efter att ha blivit påkörd av en otroligt glittrig BMW. Det finns andra bilar också, som de säger i public service.

Det var efter denna kollision som Clints pappa Pontus hittade kikaren och försvann i tumultet som uppstod när Bengtsson ville ha tillbaka den. Gentlemannatjuven brydde sig mer om paketen än pappans säkerhet och drog iväg.

Mamma Moa hamnar i känslomässig konflikt med Bengtsson. Kikaren tappas i marken och går i tusen bitar. Hur ska detta gå?

Efter att ha svimmat av från trädkollisionen vaknar Clint upp under julafton 2020.

Familjen kollar på ”Tidskristallen” på tv – rolig meta-blinkning till julkalendern som fenomen.

Bildsköne Bengtssons besvärade inställning till Clints familj förklaras: han stal både tidsskikaren och julklapparna från pappa Pontus innan han skickade honom tillbaka i tiden. Kalla det barnens första plot twist.

En annan twist i narrativet är att Cindy, som också ylar efter Tråksjö – förlåt – Kråksjös skatt, planerar att spränga hela Rådhuset. En värdig cliffhanger att ta med sig in i helgens avsnitt.

Vem hade kunnat ana att det var Bildsköne Bengtsson som tagit kikaren (jag hade kunnat ana det). Mamma Moa oroas över sina barns konspirationsteorier och uppmanar Clint att sluta med sina undersökningar.

Bengtsson verkar ruva på en hemlighet och stämningen är spänd mellan honom och Clint. Den unge protagonisten beger sig till slut tillbaka till 2020 för att hitta sin far och springer prompt in i ett träd.

Clint hjälper Bildsköne Bengtsson att rymma från fängelsehålan i ett klassiskt spänningsmoment.

Den vresiga Abbedissan är i ägo av en runtavla som tidsresenärerna med nöd och näppe lyckas knycka.

Seriens hittills charmigaste ögonblick infinner sig när radarparet kommer tillbaka till nutiden och exalterat skryter om sina bravader. De båda snubblar över varandras ord för att berätta om vad som hänt. Det är en kul dynamik som gärna hade fått etablerats lite tidigare i kalendern.

Syster Vida upptäcker dock att den bildsköne banditen har pappa Pontus julklappar från 2020 i sina ägor. Upptäckten väcker frågetecken som lägger sordi över stunden.

Syskonduon tar med sig paketen hem och öppnar dem tillsammans med sin mamma och med ett foto av pappan på bordet medan julmusik vackert klingar i bakgrunden. Det är genuint rörande.

Mammans paket inkluderar pappans tidsresande bekännelser och ett etui där tidsskikaren skulle ha varit. För henne framstår detta som svamlande konspirationsteorier men barnen försöker övertyga henne om sanningshalten i påståendena genom att visa henne kikaren.

Men för säkert tionde gången i ordningen är den försvunnen och jag skriker i frustration mot TV:n.

Den utlovade vistelsen i 2020 skjuts upp med hänvisning till farliga tidsparadoxer. Istället besöker våra hjältar 1300-talet för att få tag på Abbedissan från ”Abbedissans bekännelser”. Väl där utger de sig – lagom hädiskt – för att vara änglar. Abbedissans karaktär anspelar på slitna motiv om bister religion, mörka tal om synd och botgöring. Har hon inte hört att det är Jesus-trend just nu?

Clint och Bengtsson påstår sig vara sända från Gud – ett praktexempel på andligt maktmissbruk – men blir istället anklagade för att vara demoner och slängs i fängelsehålan.

Den efterlängtade skattjakten har äntligen fått vind i seglet, men jag kan inte undgå att tänka att julkalendern missar potentialen i sin egen premiss.

Jag trodde aldrig jag skulle förespråka ”edutainment” – en engelsk sammanslagning av ”utbildning” och ”underhållning”– men julkalendern hade mått bra av att låta lite fler historiska figurer komma till tals. Sedan Gustav Vasas sorti har vi inte sett ett enda bekant ansikte från historieböckerna.

Jag vill se komiska upptåg i Forrest Gump-anda med historiska figurer som korsar Tråksjö – förlåt – Kråksjö genom tiderna. Jag vill se Bildsköne Bengtsson byta däck på Per Albin Hanssons bil och omedvetet inspirera folkhemstalet, att ett ilsket utbrott från Clint hamnar i Heliga Birgittas brev till påven eller att en kvarglömd medalj väcker iden till ett pris hos Alfred Nobel.

Håller tummarna för mer av den varan i de sista avsnitten.

Tillbaka i nutiden drabbas vi återigen av årets julkalenders huvudsakliga narrativa problem. Så fort karaktärerna kommit hem från en två episoder lång sejour i forntiden stannar äventyret upp i ett helt avsnitt. Det enda av intresse i dagens del är mamma Moas lokalpatriotiska namninsamling (Rådhuset tillhör ju Kråksjös invånare, inte några utbölingar!) som inte lyckas ändra kommunpamparnas åsikter.

Planen för att hitta skatten, och familjen Östskogs pappa är nu att åka tillbaka till julen 2020 då han försvann. Mycket klyftigt! Vi håller tummarna för ett kostymdrama från 2020 med munskydd, två meters avstånd och kanske en och annan antivaxxare.

Bålen förbereds och Loa Falkmans lilla biroll blir snabbt en favorit när han försöker blidka mobben: ”Här ska brännas häxor, den saken är klar”.

De anklagade kvinnorna fäller lustiga, anakronistiska kommentarer som tagna från feminismboomen 2014 om gubbförkylningar och män som inte fäller ner toalocket innan Clint, Bengtsson och Vida kan återvända hem igen.

Vad är Cindys planer för Tråksjös – förlåt – Kråksjös rådhus? Jag vet inte och jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag vet inte om jag har varit tydlig än, men jag vill se en skattjakt. Jaja, nog är det i alla fall lite gemytlig när mamma Moa samlar sina vänner för att lussa genom staden och samla in underskrifter för att rädda byggnaden.

På 1600-talet ställs Vida inför rätta i en häxprocess under en domare, charmigt porträtterad av en nonchalant Loa Falkman. ”Nej, jag tror att vi får döma dem till döden, va?” säger han nonchalant medan pöbeln står och hejar på.

Det blir spännande att se hur SVT hanterar ett så barnvänligt ämne som häxbränningar i morgondagens avsnitt.

Mamma Moa tror sig ha upptäckt en ny vänskap i Cindy från grannstaden och försöker planera en gemensam historievandring genom Tråksjö – förlåt – Kråksjö. Den sluge konkurrenten, infatuerad av Jacop Andersens ideologi, har dock andra planer i kikaren då hon ämnar att köpa upp den lilla bygdens rådhus.

Stadens tekniknisse, Mårten, hjälper Clint att framkalla bilder från sin pappas gamla kamera. Bland bilderna finns ett foto på en mystisk skrift vars titel låter som en avslagen Harry Potter-bok som J.K Rowlings förläggare ansåg vara för religiös: ”Abbedissans bekännelse”. Äntligen (!) en ledtråd till skattjakten som aldrig börjar.

Men lika fort som mitt hopp efter den utlovade skattjakten tändes släcktes det igen. I familjen Östskogs hem experimenterar nämligen syster Vida med tidskikaren och försvinner tillbaka till 1600-talet där hon blir prompt anklagad för att vara en häxa.

Den som längtat efter att se en tidsresande skattjakt (jag) blir återigen besviken. Istället för att söka efter rikedom tar Bildsköne Bengtsson med sig Clint till det discoklingande 70-talet för att dricka chokladzingo.

Clints syster Vida, vars roll varit så intetsägande att jag inte ens tänkt på att nämna henne under tio avsnitt, får äntligen något att göra när hon hittar tidskikaren i Clints ryggsäck.

Är detta femte gången i ordningen som tidsskikaren hamnar i fel händer? Om jag hade ett magiskt föremål som kunde transportera mig genom tid och rum, och vars krafter kunde återförena mig med min försvunne fader hade jag haft lite bättre koll på den! Men det kanske bara är jag.

Bildsköne Bengtsson använder tidsskikaren för att lura in den lömske Jacop Andersen till nutiden. Där hamnar han mitt i Clints mammas teaterföreställning om Tråksjös – förlåt – Kråksjös historia. Andersen gör en utmärkt insats som sig själv i skådespelet vilket imponerar på turismrivalen Cindy. Kommer detta ena småstaden med Överhult? Nja, snarare verkar det som att incidenten gjort Cindy fascinerad av Andersens bisarra vargkult.

Den huvudsakliga skattjakten traskar långsamt framåt – för långsamt om du frågar mig – när Clint söker efter ledtrådar i sin pappas gamla kamera.

Skattjakten är (äntligen) igång! Bildsköne Bengtsson och Clint åker tillbaka till 1830-talet för att luska ledtrådar hos Jacop Andersen, en slags Bergman-aktig pamp som huserar i samhällets Rådhus.

Bengtsson får nu en mer framträdande roll när han charmar sig – eller kanske sluddrar sig – fram. Simon Sköld spelar rollen med en tillbakalutad coolhet men ansatsen gör det stundtals svårt att höra vad han säger. Nå väl, replikskiftet med Andersen fick mig att skratta till:

”Om jag nu visste var skatten fanns, skulle jag dela informationen med er?”

”Ja, det vore bra! Och enkelt för oss.”

SVT skruvar upp läskighetsgraden – för barn alltså, inte för mig – när det visar sig att Jacop Andersen är medlem i ett ockult sällskap med dille på vargar. Det tidsresande radarparet infiltrerar mötet i en skumraskig gränd och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Andersen utifrån den dåliga uppslutningen av medlemmar. Bengtsson och Clint utgör en tredjedel av deltagarna. Jag antar att salta pinnar och äppeldryck med ciderkaraktär inte var uppfunna än.

Vi lämnas med ytterligare en cliffhanger när de oinbjudna gästerna avslöjas av den ylande kultledaren.

Efter gårdagens löfte om en tidsresande skattjakt bjuds vi idag på ett klassiskt utfyllnadsavsnitt för att alla karaktärer ska hinna hamna på rätt platser.

En kreativ sekvens där Clint skickar Bildsköne Bengtsson till olika tidsepoker hade gärna fått vara ännu längre. Att vi inte får ett helt avsnitt av tidshoppande mellan karoliner på krigsfältet, grottmänniskor på istiden, poliser vid Norrmalmstorgsdramat och herrlandslaget under VM 94 vittnar om dåliga budgetära prioriteringar inom public service. Kan någon kontakta Tidögänget?

Cliffhangern från gårdagens avsnitt blir löst på ett odramatiskt ögonblick när det visar sig att det bara var Märta som tog tidskikaren. Låt oss slå upp "antiklimax" i Svenska Akademiens ordlista.

Sviken av Gustav Vasa åker Clint tillbaka till framtiden och den snöiga småstadsmiljön. Tack och lov, känner denna tittare. Två avsnitt i brun 1500-talsmiljö räckte gott och väl.

Avsnitt sju utgör en tydlig början av julkalenderns andra akt. Skatten som nämndes i avsnitt ett gör sig påmind då Clint hittar sin faders gamla skattkarta med utplacerade årtal. Kartan vittnar om en skattjakt genom olika tidsepoker, en idé med hög narrativ potential. Om ”Tidstjuven” lyckas leva upp till den så är det mycket möjligt att vi har en modern julkalendersklassiker på lager.

Clint är strandad på 1500-talet och hamnar i ett lättsamt samtal med den jämnåriga flickan Märta om fotografier, mobiltelefoner och – låt mig se så att jag läser rätt – barnaga.

I nutiden har Cindy, högsta hönset på Överhults turistbyrå, trappat ned sin smutskastningskampanj mot Tråksjö – förlåt – Kråksjö, eftersom hennes kristall (suck) har sagt åt henne att inte ägna energi på förlorare.

Tillbaka till dåtiden konfronterar Clint Gustav Vasa på ett värdshus när danskarna sparkar in dörrarna med dragna svärd. Mitt i allt tumult försvinner kikaren igen.

Varje julkalender kommer förr eller senare till en punkt då det känns som att manusförfattarna fastnat. Detta är det andra avsnittet i rad, och tredje överlag, som avslutas med att tidskikaren försvunnit.

Känslan är att följetången står och snurrar (h)julen utan att riktigt komma någon vart. Att denna känsla infinner sig redan vid avsnitt sex är oroväckande. Låt oss hoppas att de snart hittar tillbaka till vägen igen.