17 december

Den utlovade vistelsen i 2020 skjuts upp med hänvisning till farliga tidsparadoxer. Istället besöker våra hjältar 1300-talet för att få tag på Abbedissan från ”Abbedissans bekännelser”. Väl där utger de sig – lagom hädiskt – för att vara änglar. Abbedissans karaktär anspelar på slitna motiv om bister religion, mörka tal om synd och botgöring. Har hon inte hört att det är Jesus-trend just nu?

Clint och Bengtsson påstår sig vara sända från Gud – ett praktexempel på andligt maktmissbruk – men blir istället anklagade för att vara demoner och slängs i fängelsehålan.

Den efterlängtade skattjakten har äntligen fått vind i seglet, men jag kan inte undgå att tänka att julkalendern missar potentialen i sin egen premiss.

Jag trodde aldrig jag skulle förespråka ”edutainment” – en engelsk sammanslagning av ”utbildning” och ”underhållning”– men julkalendern hade mått bra av att låta lite fler historiska figurer komma till tals. Sedan Gustav Vasas sorti har vi inte sett ett enda bekant ansikte från historieböckerna.

Jag vill se komiska upptåg i Forrest Gump-anda med historiska figurer som korsar Tråksjö – förlåt – Kråksjö genom tiderna. Jag vill se Bildsköne Bengtsson byta däck på Per Albin Hanssons bil och omedvetet inspirera folkhemstalet, att ett ilsket utbrott från Clint hamnar i Heliga Birgittas brev till påven eller att en kvarglömd medalj väcker iden till ett pris hos Alfred Nobel.

Håller tummarna för mer av den varan i de sista avsnitten.

Tillbaka i nutiden drabbas vi återigen av årets julkalenders huvudsakliga narrativa problem. Så fort karaktärerna kommit hem från en två episoder lång sejour i forntiden stannar äventyret upp i ett helt avsnitt. Det enda av intresse i dagens del är mamma Moas lokalpatriotiska namninsamling (Rådhuset tillhör ju Kråksjös invånare, inte några utbölingar!) som inte lyckas ändra kommunpamparnas åsikter.

Planen för att hitta skatten, och familjen Östskogs pappa är nu att åka tillbaka till julen 2020 då han försvann. Mycket klyftigt! Vi håller tummarna för ett kostymdrama från 2020 med munskydd, två meters avstånd och kanske en och annan antivaxxare.

Bålen förbereds och Loa Falkmans lilla biroll blir snabbt en favorit när han försöker blidka mobben: ”Här ska brännas häxor, den saken är klar”.

De anklagade kvinnorna fäller lustiga, anakronistiska kommentarer som tagna från feminismboomen 2014 om gubbförkylningar och män som inte fäller ner toalocket innan Clint, Bengtsson och Vida kan återvända hem igen.

Vad är Cindys planer för Tråksjös – förlåt – Kråksjös rådhus? Jag vet inte och jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag vet inte om jag har varit tydlig än, men jag vill se en skattjakt. Jaja, nog är det i alla fall lite gemytlig när mamma Moa samlar sina vänner för att lussa genom staden och samla in underskrifter för att rädda byggnaden.

På 1600-talet ställs Vida inför rätta i en häxprocess under en domare, charmigt porträtterad av en nonchalant Loa Falkman. ”Nej, jag tror att vi får döma dem till döden, va?” säger han nonchalant medan pöbeln står och hejar på.

Det blir spännande att se hur SVT hanterar ett så barnvänligt ämne som häxbränningar i morgondagens avsnitt.

Mamma Moa tror sig ha upptäckt en ny vänskap i Cindy från grannstaden och försöker planera en gemensam historievandring genom Tråksjö – förlåt – Kråksjö. Den sluge konkurrenten, infatuerad av Jacop Andersens ideologi, har dock andra planer i kikaren då hon ämnar att köpa upp den lilla bygdens rådhus.

Stadens tekniknisse, Mårten, hjälper Clint att framkalla bilder från sin pappas gamla kamera. Bland bilderna finns ett foto på en mystisk skrift vars titel låter som en avslagen Harry Potter-bok som J.K Rowlings förläggare ansåg vara för religiös: ”Abbedissans bekännelse”. Äntligen (!) en ledtråd till skattjakten som aldrig börjar.

Men lika fort som mitt hopp efter den utlovade skattjakten tändes släcktes det igen. I familjen Östskogs hem experimenterar nämligen syster Vida med tidskikaren och försvinner tillbaka till 1600-talet där hon blir prompt anklagad för att vara en häxa.

Den som längtat efter att se en tidsresande skattjakt (jag) blir återigen besviken. Istället för att söka efter rikedom tar Bildsköne Bengtsson med sig Clint till det discoklingande 70-talet för att dricka chokladzingo.

Clints syster Vida, vars roll varit så intetsägande att jag inte ens tänkt på att nämna henne under tio avsnitt, får äntligen något att göra när hon hittar tidskikaren i Clints ryggsäck.

Är detta femte gången i ordningen som tidsskikaren hamnar i fel händer? Om jag hade ett magiskt föremål som kunde transportera mig genom tid och rum, och vars krafter kunde återförena mig med min försvunne fader hade jag haft lite bättre koll på den! Men det kanske bara är jag.

Bildsköne Bengtsson använder tidsskikaren för att lura in den lömske Jacop Andersen till nutiden. Där hamnar han mitt i Clints mammas teaterföreställning om Tråksjös – förlåt – Kråksjös historia. Andersen gör en utmärkt insats som sig själv i skådespelet vilket imponerar på turismrivalen Cindy. Kommer detta ena småstaden med Överhult? Nja, snarare verkar det som att incidenten gjort Cindy fascinerad av Andersens bisarra vargkult.

Den huvudsakliga skattjakten traskar långsamt framåt – för långsamt om du frågar mig – när Clint söker efter ledtrådar i sin pappas gamla kamera.

Skattjakten är (äntligen) igång! Bildsköne Bengtsson och Clint åker tillbaka till 1830-talet för att luska ledtrådar hos Jacop Andersen, en slags Bergman-aktig pamp som huserar i samhällets Rådhus.

Bengtsson får nu en mer framträdande roll när han charmar sig – eller kanske sluddrar sig – fram. Simon Sköld spelar rollen med en tillbakalutad coolhet men ansatsen gör det stundtals svårt att höra vad han säger. Nå väl, replikskiftet med Andersen fick mig att skratta till:

”Om jag nu visste var skatten fanns, skulle jag dela informationen med er?”

”Ja, det vore bra! Och enkelt för oss.”

SVT skruvar upp läskighetsgraden – för barn alltså, inte för mig – när det visar sig att Jacop Andersen är medlem i ett ockult sällskap med dille på vargar. Det tidsresande radarparet infiltrerar mötet i en skumraskig gränd och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Andersen utifrån den dåliga uppslutningen av medlemmar. Bengtsson och Clint utgör en tredjedel av deltagarna. Jag antar att salta pinnar och äppeldryck med ciderkaraktär inte var uppfunna än.

Vi lämnas med ytterligare en cliffhanger när de oinbjudna gästerna avslöjas av den ylande kultledaren.

Efter gårdagens löfte om en tidsresande skattjakt bjuds vi idag på ett klassiskt utfyllnadsavsnitt för att alla karaktärer ska hinna hamna på rätt platser.

En kreativ sekvens där Clint skickar Bildsköne Bengtsson till olika tidsepoker hade gärna fått vara ännu längre. Att vi inte får ett helt avsnitt av tidshoppande mellan karoliner på krigsfältet, grottmänniskor på istiden, poliser vid Norrmalmstorgsdramat och herrlandslaget under VM 94 vittnar om dåliga budgetära prioriteringar inom public service. Kan någon kontakta Tidögänget?

Cliffhangern från gårdagens avsnitt blir löst på ett odramatiskt ögonblick när det visar sig att det bara var Märta som tog tidskikaren. Låt oss slå upp "antiklimax" i Svenska Akademiens ordlista.

Sviken av Gustav Vasa åker Clint tillbaka till framtiden och den snöiga småstadsmiljön. Tack och lov, känner denna tittare. Två avsnitt i brun 1500-talsmiljö räckte gott och väl.

Avsnitt sju utgör en tydlig början av julkalenderns andra akt. Skatten som nämndes i avsnitt ett gör sig påmind då Clint hittar sin faders gamla skattkarta med utplacerade årtal. Kartan vittnar om en skattjakt genom olika tidsepoker, en idé med hög narrativ potential. Om ”Tidstjuven” lyckas leva upp till den så är det mycket möjligt att vi har en modern julkalendersklassiker på lager.

Clint är strandad på 1500-talet och hamnar i ett lättsamt samtal med den jämnåriga flickan Märta om fotografier, mobiltelefoner och – låt mig se så att jag läser rätt – barnaga.

I nutiden har Cindy, högsta hönset på Överhults turistbyrå, trappat ned sin smutskastningskampanj mot Tråksjö – förlåt – Kråksjö, eftersom hennes kristall (suck) har sagt åt henne att inte ägna energi på förlorare.

Tillbaka till dåtiden konfronterar Clint Gustav Vasa på ett värdshus när danskarna sparkar in dörrarna med dragna svärd. Mitt i allt tumult försvinner kikaren igen.

Varje julkalender kommer förr eller senare till en punkt då det känns som att manusförfattarna fastnat. Detta är det andra avsnittet i rad, och tredje överlag, som avslutas med att tidskikaren försvunnit.

Känslan är att följetången står och snurrar (h)julen utan att riktigt komma någon vart. Att denna känsla infinner sig redan vid avsnitt sex är oroväckande. Låt oss hoppas att de snart hittar tillbaka till vägen igen.

Det omaka paret får relativt oceremoniellt tillbaka kikaren från Bildsköne Bengtsson i en sekvens som känns något krystad. Man hade kanske förväntat sig att en tidsresande mästertjuv skulle göra lite större motstånd mot ett avväpnat barn och en rotund monark? Clint och Vasa beger sig i alla fall hemåt för att skaffa proviant inför en resa tillbaka till 1500-talet, där de ska hitta den försvunne pappan.

Avsnittets tempo saktas ned när Clint erbjuds en pepparkaka av sin moder. Om den knäcks i tre bitar får han önska sig något. Han vill förstås att pappan ska komma tillbaka. Musiken sväller i bakgrunden och ett leende sprider sig över Clints läppar. Ett finstämt ögonblick av julig sentimentalism som fyller mig med värme.

Tempot trappas återigen upp när Clint och Vasa kalibrerar kikaren för att hamna i Tråksjö – förlåt – Kråksjö år 1520. Väl där lämnar Gustav Vasa den unge pojken till sitt öde och smiter iväg med kikaren i egen hand.

Än så länge har julkalendern hållit sig undan kontroverser, men nog kan jag tänka mig att en och annan nationalromantiker blir upprörd över att Sveriges forna mäjestät reduceras till en nonchalant, tjuvaktig pepparkaksnarkoman. Nå väl, även solen har sina fläckar.

Clint är förståeligt upprörd på Vasa. Kungen framställs här som en loj pastisch av komikern Jonathan Unge med översittande personlighet och förkärlek för socker.

Den Karlsson på taket-aktiga ansatsen börjar redan nu gå mig lite på nerverna och jag hade inte haft något emot om kära Gustav skickades tillbaka till 1500-talet igen.

Regenten skissar dock en fullgod fantombild av tidstjuven, tämligen imponerade för någon som föregår tuschpennan med tre till fyrahundra år.

Clints mamma (som tydligen heter Moa?) visar upp sin reklamfilm för Tråksjö – förlåt – Kråksjö. Videon på den flimrande tjock-tv:n, väcker slumrande minnen från lågstadiets filmvisningar där en inrullad 26-tummare var att likställa med en bioupplevselse, men imponerar inte riktigt på stadens kommunnissar.

Clint och Gustav Vasa spårar Bildsköne Bengtsson till en skattkammare under stadens ruin.

Spänningen är olidlig.

”Hur vet du att det är en dansk?” frågar Clint.

”Förstår du vad han säger?” är Gustav Vasas replik.

”Nej”

”Då är det en dansk!”

Det är fint att se att SVT för vidare något av de svenskaste vi har – en bitter fejd med dansken.

Clint, som för övrigt är den enda 11-åringen i världen med en Kenny Starfigher-affisch på väggen, skickar tillbaka dansken till det förflutna med tidskikaren och tvingas nu gömma Gustav Vasa för resten av familjen.

Den mystiska vännen som göms för huvudpersonens familj är ett slitet motiv i ungdomsfiktionen och det känns lite trött när Gustav Vasa puttas in bakom Clints gardiner. Nå väl, nu kan Svea rikes landsfader i alla fall sälla sig till popkulturella ikoner som E.T, Järnjätten och Eleven från ”Stranger Things”.

På Tråksjös – förlåt – Kråksjös gator går Clints mamma runt och filmar en aversiv lokalbefolkning i hopp om att någon ska lyfta fram ortens positiva drag till en viral reklamfilm.

Under tiden smiter Bildsköne Bengtsson in i familjens hus och snattar tidskikaren rakt framför ögonen på Gustav Vasa.

Clint rusar förgäves ut till stadens ruin för att hitta pappan samtidigt som Överhults turistbyrå blivit alltmer offensiva i sin kampanj mot Tråksjö – förlåt – Kråksjö.

Kortspelande kommunpolitiker i förtjusande grå byråkratkostymer vill inte hjälpa till, så mamma Östskog får lägga upp en egen strategi mot grannstaden tillsammans med lokala eldsjälar.

När Clint åter tittar genom kikaren jagas en härligt anakronistisk Gustav Vasa in till nutiden, tätt följd av en dansk soldat. Morgondagen får utvisa huruvida public service kommer indoktrinera en ny generation unga i klassiskt danskförakt.

Årets julkalender börjar i det förflutna. En flashback till 2020 blir en påminnelse om att det gått fem år sedan pandemiåret.

I ett julpyntat hem finner vi familjen Östskog, som hämtade från ett klassiskt julvykort eller en reklamfilm för skandinaviska soffgrupper. Familjens patriark sitter vid pianot och leder familjen i julig allsång innan han kliver ut i farstun för att köpa tidningen. Sonen Clint protesterar men pappan försäkrar sig om att han snart kommer tillbaka. Men varken någon tomte eller pappa infinner sig i hemmet. Fadern är spårlöst försvunnen i ett mystiskt ljussken.

Fem år senare är Clint 11 år gammal och han ”hatar julen”. Julgranar, adventsljusstakar eller önskelistor finns inte på kartan. Istället snärjer han in sig i rött garn när han försöker lösa mysteriet bakom pappans försvinnande.

Med träblåsinstrument som snodda från Ludvig Göranssons ”Mandalorian”-soundtrack, vittnar intromusiken om ett spännande juläventyr.

Mitt i Clints undersökande charmas jag av klassisk småstadsromantik när hans mamma försöker blåsa liv i Tråksjös – förlåt – Kråksjös turistverksamhet. Det lilla samhället ”har ju så mycket”: ett torg, en ruin och en sägen om att här kanske funnits en skatt.

För mig som van julkalendertittare känns det onekligen som en plantering inför framtida eskapader. Modern hamnar i klinch med grannstaden Överhults turistbyrå. Som bäddat för lågintensiv Hallmark-dramatik.

Av de senaste 15 årens julkalendrar innehåller nästan en tredjedel tidsresande karaktärer. Julkalendrarnas fixering vid tid konkurreras endast av Schweizare och Christopher Nolan, Hollywood-regissören som gjort tidsbändande till sin musa i filmer som ”Inception” och ”Tenet”.

”Tidstjuvens” löfte om tidsresande infrias när Bildsköna Bengtsson – ett utmärkt namn för en skrävlande hjältefigur alltför förtjust i sin egen spegelbild – stormar ut ur Clints garderob.

Den mystiske figuren glömmer kvar en mystisk kikare som kan se in i olika tidsåldrar. Clint blickar tillbaka till 1500-talet där hans pappa säckat ihop framför en runsten.

Med fina kulisser och charmiga karaktärer ger årets första avsnitt goda förutsättningar för en mysig och äventyrlig följetång. Samtidigt tenderar julkalendrar att tyngas ned av diverse olika sidospår. Låt oss hoppas att fokus förblir på dess centrala mysterium.