7 december

Clint är strandad på 1500-talet och hamnar i ett lättsamt samtal med den jämnåriga flickan Märta om fotografier, mobiltelefoner och – låt mig se så att jag läser rätt – barnaga.

I nutiden har Cindy, högsta hönset på Överhults turistbyrå, trappat ned sin smutskastningskampanj mot Tråksjö – förlåt – Kråksjö, eftersom hennes kristall (suck) har sagt åt henne att inte ägna energi på förlorare.

Tillbaka till dåtiden konfronterar Clint Gustav Vasa på ett värdshus när danskarna sparkar in dörrarna med dragna svärd. Mitt i allt tumult försvinner kikaren igen.

Varje julkalender kommer förr eller senare till en punkt då det känns som att manusförfattarna fastnat. Detta är det andra avsnittet i rad, och tredje överlag, som avslutas med att tidskikaren försvunnit.

Känslan är att följetången står och snurrar (h)julen utan att riktigt komma någon vart. Att denna känsla infinner sig redan vid avsnitt sex är oroväckande. Låt oss hoppas att de snart hittar tillbaka till vägen igen.

Det omaka paret får relativt oceremoniellt tillbaka kikaren från Bildsköne Bengtsson i en sekvens som känns något krystad. Man hade kanske förväntat sig att en tidsresande mästertjuv skulle göra lite större motstånd mot ett avväpnat barn och en rotund monark? Clint och Vasa beger sig i alla fall hemåt för att skaffa proviant inför en resa tillbaka till 1500-talet, där de ska hitta den försvunne pappan.

Avsnittets tempo saktas ned när Clint erbjuds en pepparkaka av sin moder. Om den knäcks i tre bitar får han önska sig något. Han vill förstås att pappan ska komma tillbaka. Musiken sväller i bakgrunden och ett leende sprider sig över Clints läppar. Ett finstämt ögonblick av julig sentimentalism som fyller mig med värme.

Tempot trappas återigen upp när Clint och Vasa kalibrerar kikaren för att hamna i Tråksjö – förlåt – Kråksjö år 1520. Väl där lämnar Gustav Vasa den unge pojken till sitt öde och smiter iväg med kikaren i egen hand.

Än så länge har julkalendern hållit sig undan kontroverser, men nog kan jag tänka mig att en och annan nationalromantiker blir upprörd över att Sveriges forna mäjestät reduceras till en nonchalant, tjuvaktig pepparkaksnarkoman. Nå väl, även solen har sina fläckar.

Clint är förståeligt upprörd på Vasa. Kungen framställs här som en loj pastisch av komikern Jonathan Unge med översittande personlighet och förkärlek för socker.

Den Karlsson på taket-aktiga ansatsen börjar redan nu gå mig lite på nerverna och jag hade inte haft något emot om kära Gustav skickades tillbaka till 1500-talet igen.

Regenten skissar dock en fullgod fantombild av tidstjuven, tämligen imponerade för någon som föregår tuschpennan med tre till fyrahundra år.

Clints mamma (som tydligen heter Moa?) visar upp sin reklamfilm för Tråksjö – förlåt – Kråksjö. Videon på den flimrande tjock-tv:n, väcker slumrande minnen från lågstadiets filmvisningar där en inrullad 26-tummare var att likställa med en bioupplevselse, men imponerar inte riktigt på stadens kommunnissar.

Clint och Gustav Vasa spårar Bildsköne Bengtsson till en skattkammare under stadens ruin.

Spänningen är olidlig.

”Hur vet du att det är en dansk?” frågar Clint.

”Förstår du vad han säger?” är Gustav Vasas replik.

”Nej”

”Då är det en dansk!”

Det är fint att se att SVT för vidare något av de svenskaste vi har – en bitter fejd med dansken.

Clint, som för övrigt är den enda 11-åringen i världen med en Kenny Starfigher-affisch på väggen, skickar tillbaka dansken till det förflutna med tidskikaren och tvingas nu gömma Gustav Vasa för resten av familjen.

Den mystiska vännen som göms för huvudpersonens familj är ett slitet motiv i ungdomsfiktionen och det känns lite trött när Gustav Vasa puttas in bakom Clints gardiner. Nå väl, nu kan Svea rikes landsfader i alla fall sälla sig till popkulturella ikoner som E.T, Järnjätten och Eleven från ”Stranger Things”.

På Tråksjös – förlåt – Kråksjös gator går Clints mamma runt och filmar en aversiv lokalbefolkning i hopp om att någon ska lyfta fram ortens positiva drag till en viral reklamfilm.

Under tiden smiter Bildsköne Bengtsson in i familjens hus och snattar tidskikaren rakt framför ögonen på Gustav Vasa.

Clint rusar förgäves ut till stadens ruin för att hitta pappan samtidigt som Överhults turistbyrå blivit alltmer offensiva i sin kampanj mot Tråksjö – förlåt – Kråksjö.

Kortspelande kommunpolitiker i förtjusande grå byråkratkostymer vill inte hjälpa till, så mamma Östskog får lägga upp en egen strategi mot grannstaden tillsammans med lokala eldsjälar.

När Clint åter tittar genom kikaren jagas en härligt anakronistisk Gustav Vasa in till nutiden, tätt följd av en dansk soldat. Morgondagen får utvisa huruvida public service kommer indoktrinera en ny generation unga i klassiskt danskförakt.

Årets julkalender börjar i det förflutna. En flashback till 2020 blir en påminnelse om att det gått fem år sedan pandemiåret.

I ett julpyntat hem finner vi familjen Östskog, som hämtade från ett klassiskt julvykort eller en reklamfilm för skandinaviska soffgrupper. Familjens patriark sitter vid pianot och leder familjen i julig allsång innan han kliver ut i farstun för att köpa tidningen. Sonen Clint protesterar men pappan försäkrar sig om att han snart kommer tillbaka. Men varken någon tomte eller pappa infinner sig i hemmet. Fadern är spårlöst försvunnen i ett mystiskt ljussken.

Fem år senare är Clint 11 år gammal och han ”hatar julen”. Julgranar, adventsljusstakar eller önskelistor finns inte på kartan. Istället snärjer han in sig i rött garn när han försöker lösa mysteriet bakom pappans försvinnande.

Med träblåsinstrument som snodda från Ludvig Göranssons ”Mandalorian”-soundtrack, vittnar intromusiken om ett spännande juläventyr.

Mitt i Clints undersökande charmas jag av klassisk småstadsromantik när hans mamma försöker blåsa liv i Tråksjös – förlåt – Kråksjös turistverksamhet. Det lilla samhället ”har ju så mycket”: ett torg, en ruin och en sägen om att här kanske funnits en skatt.

För mig som van julkalendertittare känns det onekligen som en plantering inför framtida eskapader. Modern hamnar i klinch med grannstaden Överhults turistbyrå. Som bäddat för lågintensiv Hallmark-dramatik.

Av de senaste 15 årens julkalendrar innehåller nästan en tredjedel tidsresande karaktärer. Julkalendrarnas fixering vid tid konkurreras endast av Schweizare och Christopher Nolan, Hollywood-regissören som gjort tidsbändande till sin musa i filmer som ”Inception” och ”Tenet”.

”Tidstjuvens” löfte om tidsresande infrias när Bildsköna Bengtsson – ett utmärkt namn för en skrävlande hjältefigur alltför förtjust i sin egen spegelbild – stormar ut ur Clints garderob.

Den mystiske figuren glömmer kvar en mystisk kikare som kan se in i olika tidsåldrar. Clint blickar tillbaka till 1500-talet där hans pappa säckat ihop framför en runsten.

Med fina kulisser och charmiga karaktärer ger årets första avsnitt goda förutsättningar för en mysig och äventyrlig följetång. Samtidigt tenderar julkalendrar att tyngas ned av diverse olika sidospår. Låt oss hoppas att fokus förblir på dess centrala mysterium.