Vi behöver göra upp med det gamla – för de sårades skull

Radikalitet hör ungdomen till. Så också ungdomstiden i olika väckelserörelser. Då fria församlingar till sist fick laglig rätt att existera i vårt land blev de en slags proteströrelse mot den allmänna folkkyrkan. Där var man tvångsansluten, antingen man trodde eller inte. Kyrka och stat var samma sak. Inte så konstigt att de unga baptistförsamlingarna betonade den personliga överlåtelsen och tron så starkt. Församlingen var ”de heligas gemenskap”, något som måste vårdas mycket noga. Därför blev det praxis att man uteslöt personer som inte helhjärtat ville leva som kristna. Gemenskapen skulle ju bevaras helig och ren. Tyvärr drevs detta ibland alldeles för långt. Istället för kärleksfull församlingsvård blev det maktdemonstration och skrämmande utfrysning.

Jag satt häromdagen och samtalade med ett par syskon som plötsligt började berätta sin familjs smärtsamma historia. För tre generationer sedan var deras gammelfarfar en respekterad predikant. Men ett moraliskt felsteg från hans sida gjorde att han sa upp sin tjänst samtidigt som han, inför hela församlingen, bekände sin synd. I det välbesökta församlingsmötet togs tre snabba beslut:

1. Han måste lämna sin tjänst omedelbart.
2. Hans bön om förlåtelse blev besvarad med ett enhälligt ja.
3. Han själv, och hela familjen, uteslöts ur kyrkan.

Det är hårresande, tycker jag. Inkonsekvent och obarmhärtigt. Och kränkande mot hans förtvivlade hustru och sex helt oskyldiga barn. Givetvis bevistade aldrig något av barnen en liknande kyrka under resten av sina liv. Och, vad jag vet, gjordes inga ansträngningar att ta vård om deras själar. Så här går det givetvis inte till i dag. Men vi kanske borde bearbeta sådant i vår historia som har ödelagt och skapat djupa sår. Ofta sker en utveckling på en glidande skala. Smidig anpassning, steg för steg, till en ny verklighet.

Pingströrelsen överbetonade kanske tungotalets betydelse och välsignelse. Inget konstigt eftersom det var sanningen om andens dop som fött fram denna dynamiska rörelse. Men det blev emellanåt ett oerhört fokus på denna gåva, precis som om det var pingstens stora, enda syfte och mål. Detta skapade själavårdsproblem. Jag minns min egen fars förtvivlan över att han inte tagit emot gåvan att tala i tungor. Och jag minns hårda diskussioner där han tydligt fick känna sig som en andra klassens kristen. Det finns alltid en risk för överbetoning och ensidighet. Alla väckelsetider bär vittnesbörd om det. Men jag tror att många skulle må mycket bra av att vi vågar bearbeta vår historia – och lära av vår historia.

I trosrörelsens ungdom mötte jag överdrifter som jag vet skapade sår. Det var ofta den sjukes eget fel att han inte var frisk. Och, förresten, det var onödigt att be om helande. Vi skulle bara kasta ut alla sjukdomsdemoner. Det var mycket tal om demoner. Jag tänker på pastorsfrun som med en föraktfull fnysning sa om en före detta väninna: ”Det kryllar av religiösa demoner på hennes axlar.” Ja, ja, jag hör ingen som talar så i dag. Ungdomligt oförstånd växer liksom bort med åren. Men kanske en del tilltufsade och sargade människor vore värda att vi ödmjukt och ärligt bearbetar en del som hänt och talar ut. Och kanske ber om förlåtelse för ovishet och övermod.

Att smidigt och tyst tona ned övertoner, ändra förkunnelsen, praxis för själavård, utan att erkänna överdrifter och felaktigheter blir lite konstigt. Vi har nog haft aningen för lätt att ”sopa under mattan” istället för att ”tvätta vår byk”. Och risken är att ingen riktigt vet vad våra olika rörelser står för. Teologisk bearbetning och ödmjuk självrannsakan kan vara vägen till ny frimodighet. Och det äkta, genuina, som varje väckelserörelse fått att förkunna och förvalta behöver inte tyna bort och bli otydligt. Tvärtom.