Inkludering i kyrkan – snack eller verklighet?

Den kristna gemenskapen är inkluderande: ”Du får komma som du är.” Detta budskap har i många församlingar blivit ett mantra som upprepas gång på gång i gudstjänster och på hemsidor. Men vad innebär egentligen inkludering? Får verkligen alla vara med på riktigt eller gäller vissa undantag eller villkor? 

Sådana reservationer sägs ofta inte rent ut utan finns som outtalade underliggande åsikter. De fungerar som de gamla syndakatalogerna. Dessa kataloger fanns varken i tryckt form eller som klart redovisade förhållningssätt. I stället förutsatte förkunnarna att lyssnarna kände till reglerna och följde dem. Den som inte var insatt från början förväntades rätta in sig i ledet efter hand.

Inkludering har just nu blivit särskilt aktuellt på grund av de demokratiregler som staten har satt upp för att kunna ge bidrag till samfunden. I fokus står inställningen till frågor som rör människors sexualitet och könsidentitet. Samtal förs i olika församlingar framför allt huruvida man kan ha samkönade vigslar eller inte. Men risken finns att dessa samtal stannar vid rättigheter och skyldigheter och inte hur man ska bemöta de människor det handlar om. Inkludering ska inte förväxlas med tolerans som innebär att vi står ut med andra. Inkludering betyder att vi behöver varandra.

Frågor om sexualitet har ofta skapat minoritetsstress, utanförskap och ohälsa eftersom inte församlingens policy har varit tydlig, synliggjord och formulerad. Församlingen har självklart rätt att forma olika uppfattningar om vem man till exempel ska viga, men det måste vara genomtänkt eftersom det kommer att påverka männi­skors liv, synsätt och relationer. 

Kyrkan har dessutom en lång negativ historia när det gäller hanteringen av sexualitet. Detta är utan tvekan en belastning. Därför är det viktigt att ställa frågan hur detta negativa arv ska hanteras. När det gäller sexualitet och identitet är det särskilt angeläget att lyssna på människors personliga berättelser och erfarenheter. Församlingen är en familj. I en familj pratar man inte om ”vi” och ”dom” utan om hur familjen mår. Det är viktigt att tala med varandra och inte om varandra.

Men inkludering är inte ett begrepp som enbart berör sexuell inriktning. Det gäller för en rad områden. Ett sådant är hur en församlingsgemenskap hanterar människor i olika generationer. Många äldre kan till exempel känna sig utanför eftersom de inte är bekväma med sociala medier medan yngre tar för givet att alla kan ta till sig information via en dator eller en smartphone. Här krävs förståelse, lyhördhet och handling så att inte den äldre gruppen känner sig exkluderade. Omvänt behöver den äldre generationen lyssna på de yngre och bli medvetna om deras behov och frågor. 

Ett annat specifikt område är förstås gudstjänsten. Den är viktig eftersom det är ett tillfälle då hela församlingen möts. Hur skapar vi en gudstjänst med ett innehåll och en form som alla kan ta del i? Då menar jag inte att så många som möjligt behöver medverka. I gudstjänsten samlas olika generationer för att tillsammans möta Gud och hans ord. Därför är det väsentligt att gudstjänsten speglar både tradition och förnyelse. 

Församlingen består inte primärt av män eller kvinnor, äldre eller yngre, vuxna eller barn utan av människor som vill följa Jesus eller som Paulus uttrycker det: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Galaterbrevet 3:28).