Han utmanade Palme, konfronterade islam – och talade när andra teg

– Skönmåla inte, betonar Stanley Sjöberg när vi möts en vacker försommardag. Både han och Kerstin har de senaste åren kämpat med sjukdom och svaghet, och trots att de numera bor fint i en nyrustad lägenhet utanför Stockholm med grönska och utsikt över Mälaren från den lilla uteplatsen syns det tydligt att åldern har tagit hårt på dem.

– De senaste åren har varit svåra. Ålderdomen är svår, säger de båda flera gånger. 

Ändå brinner evangelisthjärtat hos Stanley när vi börjar samtala. Han har fortfarande saker han vill säga, han har fortfarande budskap som brinner i honom, men förklarar också hur svårt det är att slutföra texter och annat.

Bränner mycket papper

– Vi bränner mycket papper här, säger Kerstin och syftar på predikningar som Stanley inte känner att han kan avsluta. 

Stanley Sjöberg föddes 1936 i Brooklyn, New York, som son till missionären och pastorn Tage Sjöberg. Familjen flyttade ofta och han växte bland annat upp i Helsingfors mitt under andra världskriget, vilket gav honom en dramatisk barndom med bombanfall, sirener och skyddsrum. Men han talar också om en tidig medvetenhet om kallelse.

– Det första jag gjorde som en slags evangelistgärning, det ha- de anknytning till Hemmets Vän och Evangeliipress, berättar han och talar om hur pappa Tage och mamma Helga tillsammans med Frank Mangs och Florentinus Hällzon hjälpte judiska flyktingar från Tyskland direkt efter kriget. 

Blev så fascinerad

– Sune Hällzon visade mig hur de tryckte upp boken ’Jag sökte en fristad’ av den judiske läkaren Walter Cohen. Jag var bara en grabb, kanske elva, tolv år, men jag var så fascinerad, så gripen att jag frågade: Kan jag hjälpa till? Jag fick en bunt böcker om den judiske flyktingens kamp för rättvisa och hur de blev mottagna här i Sverige. Den stod jag och sålde på gatorna i Örebro, fortsätter Stanley Sjöberg. 

Det var som 15-åring han började predika efter ett starkt gudsmöte 1951. I ett Youtube-klipp har han berättat hur tio, tolv tonåringar hade frågat sig: Kan man tro på det här? Sedan hade de gått ner på knä för att be, först lite småskrattande, men när de väl tog det på allvar, ”då kom Guds ande”, talar han om för Anders Wisth i en intervju. Stanley Sjöberg beskrevs som Sveriges yngste evangelist och samlade tidigt fulla hus. 

Som 30-årig vice föreståndare i Filadelfia, Stockholm, kom han att hamna i konflikt med Lewi Pethrus. Men med tiden försonades de och fann varandra i djup och rik vänskap. Några år senare protesterade han som föreståndare för Citykyrkan i Stockholm tillsammans med församlingsmedlemmar mot porrbutiker i Klarakvarteren och fick stryk på kuppen. 

1986 startade Stanley Sjöberg den fristående församlingen Centrumkyrkan i Sundbyberg, som blev ”en tillflykt för kraschade kristna liv och nyfikna sekulariserade människor”, som journalisten Birger Thureson skriver i ”Boken om Stanley Sjöberg.”

När du ser tillbaka på dina år som pastor, missionär och evangelist, vad är det starkaste minnet av mötet med människor?

– Jag har haft stora kampanjer, jag måste faktiskt säga att jag har varit med om att samla mycket folk vid stora konferenser. Jag har varit med om perioder av riktiga väckelsetider, svarar han.

– Men det jag mest av allt återkommer till i min tanke, det är möten med enskilda människor i nöd, när jag fått förtroendet att lyssna in och få kännedom om någon som kämpat och fått hjälp.

Redan tidigt fick han och brodern Kjell följa med pappa Tage ut på missionsfältet. Naturligtvis till Pakistan, där familjen Sjöbergs arbete förts vidare från generation till generation – numera är det brorsonen Josef som regelbundet åker dit – och fortfarande vill Stanley Sjöberg hjälpa till i olika insatser, när tegelbruksslavar ska köpas loss och på andra sätt. Han berättar om hur han hotades till livet av muslimer, men också skapade vänskapsband med dessa.

– Jag lärde mig språket urdu och Gud lät oss bygga kyrkor och starta nya församlingar ute på landsbygden. Vi hade inte målsättningen att i första hand predika i stora konferenser för de redan troende. Utan det var att åka ut i byarna, till de små städerna och där ge evangelium och förklara frälsningen, förklara vad Nya testamentet lär.

Mötte överlevande

Men en av de mindre omtalade resorna var till Turkiet under 1950-talet, där han och pappa Tage mötte överlevande från folkmordet 1915 – en händelse som kallats ”alla folkmords moder” och som bland annat kom att prägla utvecklingen av Förintelsen.

– När jag ska berätta om det där blir jag lite för gripen numera. Vi var ute sent på kvällarna och nätterna och mötte överlevande armenier och dem som hade gömt sig därför att de fortfarande var jagade av turkarna. Det var en spännande och svår tid därför att turkarna placerade ut vakter som stod utanför vår samlingslokal. Det ledde till att vi blev utvisade ur landet, vi fick några timmar på oss att lämna Turkiet, säger han.

– Jag glömmer aldrig en armenisk kvinna och hennes tårar när hon berättade: ”Vi flydde, men våra närmaste blev dödade.” Hon berättade att armenierna ofta samlades i källare. ”Ibland hade vi möten ute på en gravplats.” De var förföljda på ungefär samma sätt som judarna senare. Men vi hade många gripande samtal där i Turkiet, fortsätter Stanley Sjöberg.

Vi kommer in på Sydkorea och pastor Yonggi Cho, som Stanley Sjöberg besökte flera gånger. Jag frågar hur de blev vänner och han svarar:

– Det ska du veta: Alla stora män är små. Om man skulle få Yonggi Cho med på banan, då skulle man börja med att säga goda ord. Dels möttes vi privat, dels var jag ju där, och jag ska vara ärlig: När jag möter en sådan broder och säger: ”Vilken fantastisk predikan du höll. Jag har skrivit ner det du har sagt och det ska jag använda.” Om man möter människor med generositet så får man möta generositet.

En enkel människa

Kerstin Sjöberg kommenterar att mycket av Yonggi Chos framgångar handlade om hans sätt att organisera församlingslivet – med cellgrupper och hur man skapade en bredd i det.

– Annars var han väldigt enkel i sina predikningar, kolossalt enkel, fortsätter hon.

– Vad Kerstin säger nu, det är otroligt spännande, säger Stanley Sjöberg. 

– Många tänker att ”ska jag bli riktigt framgångsrik ska jag ta akademiska studier i teologi”. Jag ska kunna citera både grekiska och hebreiska. Men lägg märke till att de som har haft framgång, det är de enkla. 

– Men titta på personer som Lewi Pethrus eller Yonggi Cho. Pastor Cho var så barnsligt enkel ibland, fortsätter han och berättar om söndagsförmiddagen då Yonggi Cho hade bett sin fru om ursäkt för att han betett sig illa på morgonen inför 50 000 åhörare. 

– Gång på gång var han så enkel så en vanlig predikant tyckte nog att han var för barnslig. Men kom ihåg: De som hade vunnit framgång, de var enkla människor, fortsätter han och betonar samtidigt att det inte handlar om flammande appeller.

– Åker du till Pakistan eller Sydkorea, då lägger predikanterna sig vinn om att nu ska vi förklara innebörden av varför det var så viktigt att Jesus dog på korset. Vi ska också förklara hur vi kan förstå varför Jesus verkligen uppstod. Förklara och försvara! Jag har ändå predikat för människor inom näringslivet och lite här och lite där. Och jag har varit med om ögonblick när de efteråt kommer och säger: Du, Sjöberg, idag förstod jag poängen med det här.

Du har haft samhällets öra på ett helt annat sätt än många kristna idag – vad har det berott på?

– Det var både kvällstidningar, morgonpressen och tv-program, och det var många, många sådana händelser, det är sant. Jag tycker inte själv att jag har hävdat mig på det sättet. Men jag hoppas att man ska kunna säga att Stanley Sjöberg alltid ber om förlåtelse när han sagt något dumt, svarar han och Kerstin lägger till:

– Men något som du har arbetat mycket med är att du ville förändra predikospråket så att icke troende skulle kunna förstå, eller hur? Vi använde vanliga ord som vanliga människor förstod och det försökte Stanley prata med sina kollegor om.

Ungdomens kväll

Stanley håller med men förklarar anknytningen till de populära radioprogrammen från Ungdomens kväll i Örebro på 1950-talet, där han var en av talarna.

– Larseric Jansons fru Daga, som arbetade på Hemmets Vän, hon sade alltid till oss: Om du ska medverka måste du prata ett naturligt språk och du ska ge hela budskapet men inte klä det i de mötesformuleringar som är i Pingstkyrkan. Utan gör allt du kan för att formulera ditt budskap så att vanligt folk begriper. 

– Där var Daga enormt skicklig och påstridig på rätt sätt, på ett väldigt kärleksfullt och fint sätt.

Nu idag, vad skulle du vilja säga till dagens unga evangelister? Vilka är de bästa råden?

– Jag har en otroligt viktig tanke. Och det är: Var saklig. Berätta det du tror på och tveka inte att beskriva vad din tro innebär. För svagheten i den moderna förkunnelsen är att predikanterna ger appeller: Tro på Jesus! Han förlåter! Han frälsar! Han älskar dig! Han vill möta er! Han kan hela dig! Allt det där är fint, men förklara det!

– Vad vi behöver i Sverige är på samma sätt som i andra delar av världen där jag har fått vara med, till exempel i Sydkorea, det är att låta predikan vara undervisande i detalj, säger Stanley Sjöberg. 

Han ställer frågan om vikten av att Jesus dog på korset. Jag får själv tänka till, och talar om Jesu ställföreträdande offer som vägen att försonas med Gud – ett fint svar, menar han. 

– Men får jag ge dig ett komplement som mest finns i Hebreerbrevet och som inte predikas i Sverige mer än ytterst sällan? Huvudtanken i all kristen förkunnelse, och det är underbart och det är rätt, det är att tala om att Jesus dog i stället för dig. Han tog straffet, han tog korset och blev din frälsning. Så säger man i alla vittnesmål.

– Men läser du exempelvis Hebreerbrevet 2:14 står det: Han kom för att göra dens makt om intet som hade döden i sitt våld. Alltså djävulens makt. Det är något som återkommer på flera ställen i Bibeln. Huvudfienden är nämligen inte min synd och dina misstag. Det viktigaste, det är att Jesus kom och steg ned i dödsriket och tog konfrontationen med fienden och krossade honom, besegrade honom, fortsätter Stanley Sjöberg.

Lika mycket värda

– För vad hjälper det om alla får förlåtelse om inte huvudfienden är besegrad? Det här talar man mer om i andra delar av världen, men i en svensk predikan får man nästan bara höra: Han dog i stället för dig, han tog ditt straff. Det är underbart, det är sant, men den stora triumfen är att han steg ned i dödsriket och tog makten och krossade satans makt. Förstår du skillnaden?

Stanley Sjöberg berättar hur han många gånger försökt skriva om ”dessa båda områden av Jesu triumf på korset”, att de är lika mycket värda. 

– Vem bland predikanter lyfter fram den här dimensionen? Den nästan försvinner, och det är goda kollegor, härliga predikanter, fina vänner. Men jag skulle önska att de talade mer om även den här dimensionen av korset, att han steg ned i dödsriket och utropade sin seger, proklamerade sin makt.

Fantastiska bibeltexter

– Här vibrerar hela mitt inre. Det räcker inte med förlåtelsen. Han måste också tillintetgöra ondskan. Sedan har en del kollegor blivit rädda för mig när jag har betonat det här. Det verkar nästan som att han vill göra slut på ondskan, har de sagt, fortsätter han. 

Han är inne på debatten kring ett kapitel om helvetet i hans bok ”Ur svenska hjärtans djup”, som en del inom pingströrelsen i slutet av 1980-talet tolkade som att Stanley inte trodde på en dom för syndare. Något som resulterade i att han blev utfryst för en tid, en svår tid för pastor Sjöberg.

– Vad som händer när Jesus dör i stället för mig skildras i flera fantastiska bibeltexter. Men lika många gånger som det ställföreträdande lidandet beskrivs finns också berättelserna om hur Jesus besegrar ondskan, även i de förberedande berättelserna besegras djävulen profetiskt. Sedan är det riktigt att den totala segern över det onda kommer vi inte att bevittna förrän Jesus kommer tillbaka och framträder för att helt utplåna ondskans makt, säger Stanley Sjöberg och hänvisar bland annat till Uppenbarelseboken.

Många förfrågningar

Vi talar om människor som Stanley och Kerstin mött och samtalat med, men också om hur han varit beredd att ta debatterna. Kerstin talar om hur tidningarna skrivit mycket.

– Mycket av det som de skrev var dåligt och mycket var inte sant. Men trots det har den profana skaran av människor alltid beundrat Stanley och vi har fått många förfrågningar. De har sagt: Men du är ju Pingstväckelsens ledare? Och Stanley har svarat: Nej, det har jag aldrig varit. Ändå har de trott det, fortsätter hon.

– Jag hade mina bataljer och de var många. En var med Olof Palme. Jag stod för min övertygelse, och han var väldigt upprörd över min hållning, säger Stanley Sjöberg.

Det handlade om Vietnamkriget, eller hur? Var du för eller emot kriget?

– Det är svårt att tala om. Men vi var emot kriget, det var min hållning, min pappa Tages hållning och hållningen som alla vi som samarbetade kring det här hade. Vi var emot det, men samtidigt kämpade vi för de kristna i Vietnam som var mer än förföljda, de blev offer. Det var hemska, märkliga situationer. Och Olof Palme tyckte verkligen inte om mig, fortsätter han.

– Jag bad att få träffa honom och han svarade: ”Absolut inte!” ”Men kan inte min fru och jag få bjuda på en enkel måltid i alla fall”, fortsatte jag. Han sade nej, och jag försökte igen: ”Men vi fordrar inte att du sitter kvar och pratar länge med oss, bara en liten stund?” Till slut sade han: ”Okej.” Vi möttes och samtalade och när det hade gått ett par timmar sade Olof Palme: ”Men jag tror att vi kanske ska avbryta nu.”

Stark motståndare

– Då förstod han att jag var en stark motståndare till USA:s krig i Vietnam. Det som kännetecknade min hållning, och det var likadant för Lewi Pethrus och flera andra, det var att vi tyckte att USA handlade så fel, och det använde vi mycket starka ord för. Men Vietnam under kommunismens styre torterade också, förföljde och avrättade kristna. Och vi tog ställning för deras situation, berättar Stanley Sjöberg och talar om brevet han hade fått från en av Olof Palmes närmaste medarbetare, Thage G Peterson, som genom åren hade uppdragen som industriminister, försvarsminister och riksdagens talman.

– Olof Palme hade genom honom tackat för samtalet, och Thage G Peterson berättade hur han hade sagt när han kom tillbaka till Regeringskansliet: ”Den där Stanley Sjöberg, honom ska vi nog ändå samtala med och lyssna till.”

Samma grundsyn

– Lisbeth Palme sade att ni egentligen hade ungefär samma grundsyn, lägger Kerstin till.

Vi fortsätter tala om olika kända personer som de mött och samtalat med genom åren, men är efter en stund inne på de ibland väldigt spända relationerna till muslimer. 

Stanley Sjöberg berättar om den debatt med en muslimsk ledare, Ahmed Deedat som han blev inbjuden till i Stockholm 1991, en händelse som uppmärksammades både i Sverige och internationellt. Strax innan hade han blivit uppringd av en pastorskollega inom frikyrkan som en följd av debatten kring boken ”Ur svenska hjärtans djup”.

Var beredd

– Han sade till mig: ”Stanley Sjöberg, jag vill bara säga att jag inte gillar dig. Och jag stödjer inte dig.” Han fortsätter också med att säga att han fått veta att muslimerna planerat att jag skulle dö i den här debatten. Jag svarade: ”Men då är jag beredd på det.” Jag blev själv överraskad.

Stanley berättar hur det han trott skulle bli en mindre samtalskväll blir något helt annat. Till ABF-lokalen i centrala Stockholm visar det sig komma busslaster med muslimer från hela Mellansverige. Temat är: ”Är Bibeln Guds ord?” och Ahmed Deedat inleder under 50 minuter med att tala om varför det inte stämmer innan Stanley Sjöberg får ordet.

Konfronterade mig

– Inför den här samlingen säger de muslimska ledarna: ”Du får säga vad du vill om din tro, men säger du ett enda negativt ord om Muhammed eller mot Koranen så kan vi inte garantera ditt liv.” Okej, sade jag. ”Det går jag med på.” Men de var skickliga och det gick kanske bara tre, fyra minuter så skapade de en konfrontation mellan mig och islam.

– Senare (i frågestunden) kommer en ung man fram med en liten bägare med något i. Han säger: ”Jag har tagit med mig det här, pastor Stanley Sjöberg, och du ska dricka det här för det är gift. Och när du dricker det här kommer du att dö. Men det här är Guds straff.”

Stanley håller i glaset, men börjar skaka och blir plötsligt väldigt arg och säger: ”Nu ser jag djävulen själv i dig.” I Frikyrkopodden har han också berättat hur åhörare i närheten uppger att det verkligen varit dödligt gift i bägaren. Debatten fortsätter under ytterligare en kväll – den här gången i Citykyrkan, och efteråt hade kollegorna i Pingstkyrkan åter öppnat dörrarna för pastor Sjöberg: ”Han försvarar ju Jesus i alla fall.”

Följde mig

– Men den här händelsen följde mig, runt om i olika delar av världen så mötte jag muslimer, grupper och utmaningar, men jag stod fast. Det märkliga är att om man blir hotad med att bli avrättad, då händer något konstigt i ens inre och man blir inte rädd, utan så triggad. Man vet egentligen inte riktigt själv vad man säger. Jag kände att jag var redo, även om jag kanske inte var det då.

– Men det fick en utveckling så att muslimerna i Stockholm, de blev mina vänner. De tyckte att det var roligt med mig, att jag inte tvekade. Jag bjöds till den största moskén i Stockholm, den muslimska moskén, och vi skulle ha en debatt. Även en gång på Uppsala universitet och det var en väldig spänning. Men tänk att de började applådera mig och tyckte det var bra att jag vågade stå för min tro.

– Från olika delar av den muslimska världen har jag haft telefonsamtal, möten och tillfällen när muslimer har bett mig: ”Berätta lite mer. Please, explain your faith (Vill ni förklara er tro).” Och så har jag fått göra det och fått be med många, avslutar Stanley Sjöberg.