Gudrun Dalid: Magiska ögonblick är korta
Krönika. I mötet med döden påminns vi gång på gång om hur viktigt det är att ta vara på nuet
Hej. Megi somnade in i morse, så R och jag åker tåg upp till Umeå i natt.
Sorg och saknad är kärlekens pris. Sorgen nu är en del av lyckan då.
Gudrun Dalid
Klockan var drygt tio på kvällen när nyheten landade i min telefon, några sekunder efter att den skickats. Tekniken är fantastisk och vi kan kommunicera blixtsnabbt. För mig, som vuxit upp med fast telefon och pappersbrev, är det inte självklart. Snabb kommunikation har många fördelar – men också nackdelar. Man förväntas alltid vara nåbar och fatta snabba beslut.
Själv uppfattar jag mig inte som så betydelsefull att jag alltid måste ha mobilen med mig och ljudet påslaget. Visst kan det hända något som gör att man behöver bli nådd, men jag kollar av telefonen då och då, läser sms och ringer upp om jag har missade samtal – särskilt om det är flera från samma nummer.
Men tillbaka till Megi. Hon hette egentligen Megumi – som min dotters lekiskompis – och var en gammal dam, som haft en del krämpor de senaste åren men fortfarande hade glimten i ögat.
Vi har ibland försökt tänka oss in i hur livet förändras den dag hon lämnar oss men inte trodde vi att det skulle bli så snart. Så tänker man väl för att skydda sig för den obehagliga sanningen att någon man älskar är på väg bort – eller hem. Man skjuter oundvikliga händelser framför sig och fortsätter att leva som om nuet – det magiska ögonblicket – kommer att vara för alltid.
Jag minns när Megi kom in i vår storfamilj. Det var försommar och jag var milt uttryckt avvaktande i början. Tidigare erfarenheter hade skapat en rädsla som jag hade svårt att ignorera.
De första gångerna vi möttes höll jag mig på distans, men undan för undan krympte avståndet tills jag satt där med henne i knät och bara njöt.
Megi har haft ett bra liv omgiven av kärlek och det finns många härliga minnen av henne – och hennes lillasyster, som nu är en lady i mogen ålder. Hon är förmodligen lite förvirrad nu när Megi plötsligt är borta. Eller förstår hon?
Vad säger att det bara är vi människor som kan förstå att människor och djur dör? Förresten kan väl inte vi förstå det heller.
Jag brukar skumma dödsannonserna i dagstidningen för att se om det är någon jag känner – eller snarare känner till – som har dött, skicka iväg en tanke till de sörjande och glädjas över att jag fortfarande lever. Häromdagen såg jag den igen – Ingrid Arvidssons dikt Saknad – som är vanlig i dödsannonser. Jag läste igenkännande.
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det.
En liten hund av rasen Shetland sheepdog tar ännu mindre plats, men lämnar ett stort tomrum. Megi, vars japanska namn Megumi betyder nåd och välsignelse, var verkligen till välsignelse med hela sin lilla varelse. Och älskad av många.
Sorg och saknad är kärlekens pris. Sorgen nu är en del av lyckan då. I mötet med döden påminns vi gång på gång om hur viktigt det är att ta vara på nuet – det magiska ögonblicket – som är över i samma stund vi upplever det.
