Lovsången tränger undan den övriga sångskatten

Allt talar för att Filadelfiaförsamlingens ledning i Stockholm nu har stängt alla dörrar och möjligheter för en större bredd och mångfald i sången och musiken. Den ska även fortsättningsvis enbart kännetecknas av ensidig och upprepande lovsång.

Filadelfias rika sång- och musiktradition är sedan länge nedmonterad. Varumärket läsarsånger har övergivits och berättande och inbjudande sånger om vad kristen tro innebär ur repertoaren hos Einar Ekberg, Pelle Karlsson, Allan Törnberg, IBRA-kören, Samuelsons, Curt och Roland och många fler släpps inte fram i församlingens 11-gudstjänster, de enda utåtriktade gudstjänster Filadelfia har.

Där gäller enbart lovsång. En lovsångskör inleder och avslutar varje gudstjänst. Var och en kan kontrollera detta genom att titta och lyssna på Filadelfias You­tubekanal. All annan sång och musik har tystnat, även den unisona sången ur pingströrelsens Segertoner, som är indelad i olika sångavsnitt för olika gudstjänstbehov och predikoämnen.

Under mer än tio år har församlingens medlemmar, i huvudsak äldre, påtalat denna ensidighet men förgäves. De gamla och tidlösa sångerna får sjungas i Mötesplats, en gemenskap för äldre klockan 13 på tisdagar, men då en trappa ned i den gamla 500-salen.

Den tidigare församlingsföreståndaren Niklas Piensoho visade begränsat intresse för sången och musiken. Förväntningarna i Filadelfia var därför stora när Samuel Jonsson valdes till ny föreståndare i juni 2025.

Men redan vid en intervju från estraden i Filadelfia inför tillträdet framhöll han att gudstjänsten i huvudsak ska kännetecknas av begreppet tillbedjan.

I april i år mötte medlemmarna Putte Nelsson, Kjell Björk, Svenåke Boström och Sune Olofson Samuel Jonsson i ett samtal om sången och musiken. Vi hade ett uppriktigt och förtroendefullt samtal men Samuel kunde inte då ge besked som öppnade för större bredd och mångfald. Han lyssnade men ville ha betänketid under sommaren och bad att få återkomma nu i höst. Av olika anledningar har det mötet inte blivit av men i ett mejl den 5 oktober slog Samuel Jonsson fast:

”Det finns ingen plan på att förändra riktning vad gäller musik i gudstjänstlivet. Vi kommer att fortsätta ha fokus på lovsång och tillbedjan vad gäller det musikaliska.” Han berättade också att han för samtal med Filadelfia Kreativ, som driver den ensidiga lovsången, om att det ”någon fler gång per år kan bli en gudstjänst med lite fler stycken och sånger”.

Efter det mejlet annonserade Samuel Jonsson plötsligt att han vid tre följande 11-gudstjänster skulle predika om lovsångens betydelse. Det blev han och pastor Erik Valier  som delade på söndagarna. Den tredje söndagen, den 25 oktober, blev det ingen predikan utan Erik Valier intervjuade Samuel Jonsson från estraden.

Jag vädjar till alla som är intresserade av denna fråga att lyssna på intervjun och de två predikningarna. Utrymmet här tillåter inte att referera intervjun fullt ut men här är budskapet i starkt koncentrat:

Varje människa är skapad för tillbedjan. Vi har individualiserat tron alldeles för mycket. Våra gudstjänster har blivit skyltfönster. Vi har vänt vår blick från Gud, Skaparen, till skapelsen. Missriktad tillbedjan bort från Gud. Guds folk lever tillsammans i ett kollektiv och vi har valt den gemensamma lovsången. Lovsången är en global rörelse. Vårt folk och samhälle är andligt öppet för lovsång. När vi i lovsång vänder oss mot Gud väcker det andligt intresse.

Erik Valier ställde inte kritiska frågor, men när han undrade vad Samuel Jonsson tycker om alla upprepningar i lovsången, svarade han inte utan bad oss alla att resa oss upp och så läste han två bibeltexter (Jesaja 6:1-3, Uppenbarelseboken 4:6-8) med följande innehåll och kommentar:

Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Han är värdig, värdig, all ära och vår tillbedjan tillhör Gud. Vi glömmer lätt bort att vi är en del av en himmelsk gudstjänst, som gör något med oss och vår stad när vi riktar vår tillbedjan till vår Gud.

Jag har viss respekt för Samuel Jonssons förkunnelse. Den är inte märklig i vår tradition, men den reser också frågor och det bör sägas att frågan om sången och musiken i Filadelfia aldrig har varit föremål för ett djupgående samtal i församlingen, exempelvis genom ett seminarium eller en enkät. Än mindre har församlingen fattat något beslut som uttrycker vad de 3 000 medlemmarna vill.

Det vill säga brist på församlingsdemokrati och närmast en förolämpning mot all den sång och musik som Filadelfias och pingströrelsens kompositörer, sångförfattare, solister och musiker har ”fött fram” och som välsignat tiotusentals människor under årtionden.

En fråga dröjer sig tydligt kvar: varför måste all annan andlig sång och musik kastas på skräphögen när man väljer lovsång och tillbedjan, ett begrepp som i överflöd ryms även i den äldre sångskatten?

Är den plötsligt oandlig, omusikalisk och omöjlig att sjunga och spela? Och hur ska vi i dag bedöma den rika sång- och musiktradition som Filadelfia i Stockholm förmedlat till unga och äldre i tusentals gudstjänster sedan församlingen bildades 1930?

Kan det vara så att dessa tidlösa andliga sånger möjligen bidrog till väckelse och församlingstillväxt?