Kyrkan måste hålla ihop nåd och ansvar

Samtalet tar sin utgångspunkt i några uppmärksammade händelser under hösten. En sekulär radioprofil har väckt starka reaktioner efter att ett privat gräl med sin partner blivit offentligt. En numera kristen komiker och skådespelare har dömts till ett långt fängelsestraff för övergrepp mot flera kvinnor. Och en man dömd för medhjälp till polismord har fått berätta om hur hans kristna tro växte fram under en rymning och i fängelset. Det sistnämnda har väckt stor uppmärksamhet efter att gudstjänsten filmats och spridits i sociala medier.

– Men det är framför allt kyrkan jag riktar blicken mot. Det är den jag brinner för. Jag kan tänka att vi ibland hamnar lite på efterkälken när det gäller hur vi hanterar sådana här frågor, säger Ulrika Geinäs Andersson.

Är det allvarligare när något händer i kyrkan?

– Det beror på hur man ser det, men på ett sätt är det så. I kyrkan ska vi ha en etisk och moralisk kompass. Att leva i en kristen tro innebär också ett ansvar för hur vi behandlar andra. Vi ska inte utsätta någon för övergrepp, vare sig verbala, fysiska eller av något annat slag. 

Hon menar att övergrepp i kyrkan innebär ett dubbelt ansvar. Dels handlar det om skadan som tillfogats en annan människa, dels om att den som kallar sig kristen behöver förhålla sig till sin tro och sitt handlande.

– Skadorna för den som utsätts är förstås desamma, oavsett om förövaren är troende eller inte. Därför måste kyrkan också följa lagen och vidta de arbetsrättsliga och kyrkorättsliga åtgärder som behövs.

Hon tar upp hur människor som utsatts för sexuella övergrepp ibland har fått rådet att helt enkelt förlåta och gå vidare.

– Då lämnas den utsatta med både skam och skuld, samtidigt som själva händelsen inte ges någon upprättelse. Det blir en dubbel börda som kan förvärra och förlänga läkningsprocessen.

Varför har kyrkan så svårt att hantera de här frågorna?

– Vi är ovana vid att hantera dem. Övergrepp och konflikter har alltid funnits, men det finns numera en annan medvetenhet. Kyrkan är inte förskonad, för vi är alla människor. En del av hindret handlar om rädsla att återinföra syndakatalogen med moraliserande och pekpinnar. Tidigare erfarenheter av alltför stark kontroll kan ha gjort pastorer och församlingar försiktiga med att tala om etik och moral.

Men när kyrkan undviker de svåra frågorna riskerar man att svika både den som blivit utsatt och den som utsatt någon annan.

– Det resulterar i att också den som utsätter andra blir ett slags offer för sina egna begär. Man behöver inte stå till svars för det som hänt. Det blir billig nåd – man slätar över utan att ta hänsyn till den utsattas situation, om självrannsakan, omvändelse, förändring utesluts.

Hjälp att sätta gränser

Hon efterlyser en tydlighet. Det kristna livet bör handla om efterföljelse även gällande etik och moraliska frågor.  

– Vi behöver hjälpa människor att sätta sunda gränser gentemot varandra.

Samtidigt börjar de svåra frågorna få större utrymme. Men fortsatt saknas dialog i församlingen, kring frågeställningar som skaver. Frågor hur vi hanterar fysiska, verbala psykologiska övergrepp, våld i nära relationer behöver lyftas, det finns också i kristna sammanhang, menar Ulrika Geinäs Andersson.

– Studieförbundet Bilda har under hösten fått statliga medel för att ta fram material om hur sexuella övergrepp i frikyrkan kan förebyggas och hanteras. Frälsningsarmén har sedan tidigare materialet Trygga händer, ett etiskt arbete för samtal bland barn och unga för att förebygga fysiska, psykiska, andliga och sexuella övergrepp inom verksamheter. 

I kyrkan möter man människor med trasiga liv, både personer som har utsatts och personer som har utsatt andra. Hur ska man förhålla sig till deras berättelser?

– Det kan nog bli lite både och. Det finns en risk att människor som gjort en dramatisk livsförändring lyfts fram på ett osunt sätt. Det kan leda till kändisskap och en roll som förebilder som blir svår att leva upp till.

– Det kan bli fel om man inte visar omsorg om både den som lyssnar, den som varit utsatt och den som själv berättar. Det finns personer som har lämnat frikyrkan efter att ha hamnat i den situationen. Det kan vara svårt att bära en sådan uppmärksamhet.

Problematiskt blir det även när pastorer eller kristna ledare väljer att leva dubbelliv, som till exempel Carl Lentz, tidigare pastor inom Hillsong i New York, eller Bill Hybels, grundare av Willow Creek. Båda har varit föremål för allvarlig kritik och anklagelser utifrån ett gränslöst levnadssätt, ledande personer där ingen vågat sätta stopp.

Samtidigt betonar hon att starka vittnesbörd kan vara betydelsefulla och stärkande både för redan troende eller i sammanhang där människor är relativ nya i tron eller har en kriminell bakgrund. Exemplet som senast har varit till diskussion är när Tony (Olsson) Byström, tidigare kriminell, fick berätta om sin tro i Life Church i Stockholm, vilket Ulrika Geinäs Andersson menar ändå skedde på ett respektfullt sätt. Hans berättelse handlade framför allt om hans egen väg till tron, men man kan ifrågasätta varför gudstjänsten annonserades i sociala medier och lades ut på Youtube.

– Kanske hade det varit bättre att låta vittnesbördet delas endast inom den lokala församlingen. Det kan väcka starka känslor och skapa en bild av att kyrkan saknar gränser. Det kan få offrens anhöriga att reagera, vilket de gjorde här.

Samtidigt vill hon inte att kyrkan ska sluta lyfta fram berättelser om förändrade liv.

– Vi behöver de här vittnesbörden. Det finns exempelvis inget bättre än att höra personer från LP-verksamhet berätta om sina liv. Vi behöver höra att Gud fortsatt kan förvandla liv. Det är fantastiskt.

Billig och dyr nåd

Samtalet kommer in på teologen Dietrich Bonhoeffers begrepp billig och dyr nåd, som han utvecklar i boken ”Efterföljelse”.

– Billig nåd är liv utan efterföljelse. Det krävs ingenting och kostar ingenting. Det blir en synd utan ånger. Jaget behöver inte möta eller reflektera över det egna handlande, utan man kan leva som kristen ändå. Den dyra nåden kallar oss däremot till efterföljelse, ett sannare liv som kräver självreflektion och överlåtelse.

Ulrika Geinäs Andersson menar att billig nåd kan leda till både trauma och maktmissbruk, inte minst när det handlar om personer med inflytande i församlingen som lever gränslöst.

– En tro som innebär efterföljelse för med sig ett ansvar, både i kyrkan och i privatlivet. Det som hänt kan aldrig suddas ut, rent mänskligt. Men det kan bli lättare för den som utsatts att förhålla sig till det om erkännandet finns. För att kunna bearbeta, försonas med det som hänt, för att med tiden kunna lägga det bakom sig, utan att förneka att det har hänt.

Förlåtelse – en process

Vi återkommer till förlåtelsen och till bönen Fader vår, där Jesus talar om att förlåta andra.

– Jag tror inte att förlåtelse bara handlar om att säga förlåt. Vi behöver först bearbeta och försonas med det som har hänt. Man kan inte säga till någon som utsatts för sexuella övergrepp att den personen måste förlåta. Det måste få mogna fram hos den som blivit utsatt.

Förlåtelse är enligt henne en process som behöver få ta tid. Den kan inte framtvingas eller användas som ett krav från omgivningen.

– Man måste få tid att bearbeta det som hänt och påbörja en läkningsprocess. På det sättet tror jag att man kan förlåta för sin egen skull som ett överlämnande till Gud, även om det kan ta lång tid. Det är oftast ingen snar process vilket måste respekteras. Men jag tror att förlåtelse kan leda till att man kan få känna frid över det som skett.

Men kan förlåtelsen ibland användas som ett slags frikort? Att någon tänker att eftersom kristna ändå måste förlåta kan man agera hur som helst?

– Det är väldigt cyniskt. En sådan människosyn hör inte hemma i kyrkan. För mig handlar frälsningen om en daglig överlåtelse, där jag också rannsakar hur jag lever mitt liv.

Större än ett enskilt samfund

Ulrika Geinäs Andersson berättar också om sin egen uppväxt i en miljö där synen på det kristna livet ibland var ett svartvitt perspektiv 

– När jag blev äldre förstod jag att det fanns fler nyanser av tro. För mig betydde bibelläraren Göte Johansson på Kaggeholms folkhögskola mycket i detta. Han lärde mig att man kan ha en bredare teologisk syn än den jag vuxit upp med. Gud är större än ett enskilt samfund. 

Den insikten har också påverkat hennes egen förmåga att förlåta människor som gjort henne illa genom åren.

– Det har hjälpt mig att lämna en del av den ryggsäcken bakom mig. Jag har fått lättare att andas i det kristna livet.

För Ulrika Geinäs Andersson handlar förlåtelse därför inte om att blunda för det som hänt, ursäkta övergrepp eller slippa ta ansvar. Tvärtom behöver kyrkan hålla samman nåd och ansvar, förlåtelse och upprättelse.

– Den som gjort fel behöver få möta konsekvenser av sina handlingar och ta ansvar för sin förändring. Den som blivit utsatt behöver få tid, stöd och möjlighet att själv hitta sin väg genom det som hänt. Först då kan förlåtelsen bli något annat än ett krav på att gå vidare – en del av en verklig process mot läkning och försoning.