Bred samverkan ska bryta kriminaliteten

Det fanns en slängig politisk slogan för ett antal år sedan som bland annat användes av Socialdemokraterna, men som också Moderaterna nyttjade. Den löd: ”Alla ska med!” Lite av detta tankeinnehåll finns, utan slängig­heten, men med verkligt allvar i tonen. Nu ska regeringen satsa på barn och unga för att bryta utanförskap och kriminalitet. Denna nationella brottsförebyggande strategi, som presenterades på bred front förra veckan, innefattar en bred och fördjupad samverkan mellan förskola, skola, socialtjänst och inte minst föräldrar.

Regeringens socialminister Jakob Forssmed säger i ett pressmeddelande: ”Vi behöver se varenda unge i Sverige och inte släppa taget.”

Tanken är inte ny, men oerhört viktig, för att reparera ett trasigt Sverige. Varningstecknen är redan alltför tydliga.

Genom åren har det sagts från olika håll. Barn som inte fungerar på ett tryggt sätt kan upptäckas redan i förskolan. Men ändå, efter decennier, behöver det göras ännu mer för att upptäcka, men också stödja, vägleda och ge föredömen när barn växer upp.

För att detta ska fungera på ett grundläggande sätt krävs att föräldrar har, och tar sig, tid att se sina barn, att de har andra föräldrar och andra vuxna att dela sin oro med, och kan få hjälp att tidigt bryta negativa attityder.

De allra flesta föräldrar vill sina barns bästa. De ser tidigt när beteenden är negativa, men i vårt individualistiska samhälle kan det vara känsligt att låta andra upptäcka och vägleda i dessa frågor. Alla föräldrar vill helst inte erkänna att de kanske är på väg att misslyckas i sin barnuppfostran.

Tiden är en faktor. Många krav på både barn och vuxna ökar i samhället. Det blir en stressfaktor att föräldrar kanske inte har tid att möta behoven. Eller är frågan om tid en prioritering när man vill göra karriär i yrkeslivet? Även föräldrar har ju behov av att bli sedda, uppskattade.

Insikten växer också hur de sociala medierna får alltför stort inflytande.

I regeringens nya nationella strategi ligger en medvetenhet att tiden är förbi när det fanns vattentäta skott mellan institutioner som förskola, skola och socialtjänst. Skolan skulle inte berätta. Det var ibland känsligt för förskole- och skolpersonal att säga vad de såg och hörde.

Men när det fanns en väl fungerande samverkan mellan föräldrar, förskola, skola, socialtjänst och det gammalmodiga begreppet ”kvarterspolis” så blev ofta resultaten goda – om det fanns en villighet från föräldrar att erkänna behov av hjälp. Likaså gäller det skolpersonal, som ialla­fall längre tillbaka inte alltid uppskattade att föräldrar hade synpunkter på vad som skedde i skolans värld.

Föräldrar visste inte alltid hur det var i skolan. Socialtjänsten visste definitivt inte, förrän det ofta var för sent.

Kan man upptäcka tendenser och problem tidigt och samverka över gränserna mellan föräldrar/vårdnadshavare, förskole- och skolpersonal och även socialtjänst, då finns definitivt förutsättningarna. 

I den mån det är möjligt behöver funktionen kvarterspolis komma tillbaka. Men resurserna räcker knappast i dagsläget utan andra komplement. Om polisens roll i kontakten med föräldrar och skola avdramatiseras, så att barn och ungdomar inte enbart möter polisen när brott har begåtts, skulle mycket kunna vinnas.

Nu gäller det för regeringen, regionerna och kommunerna att hålla i denna strategi, så det inte stannar vid ytterligare en pappersprodukt. Den måste märkas på alla nivåer. Klarar man detta kan hinder byggas, så att barn och unga inte hamnar i kriminalitet. Det är för sent att upptäcka detta i tio-tolvårsåldern. Och det finns ingen plats för skygglappar.