Debatten gör mig till en sämre människa

Jag har aldrig kunnat slåss. En enda gång var jag som barn inblandad i ett riktigt slagsmål. Jag var tio år och fick massor med stryk av en tjej i vår klass medan alla stod runt oss i korridoren och skrek och hejade. Muskler var aldrig min grej, men jag kompenserade för det genom att bli rapp i käften. Jag minns hur jag, kanske 13 år gammal, övade på några tunga argument för att verbalt trycka till de jag tyckte var korkade eller uppkäftiga. Debatter och one-liners blev mitt sätt att slåss. Allt detta gjorde att jag gick huvudstupa in i diskussioner, och det var länge viktigt för mig att få sista ordet. 

Nu är jag betydligt mer återhållsam. Beslutet att avstå debatterna är inte så ädelt som man kan tro, utan bottnar i att de inte är bra för mig. Jag blir en dålig människa av att debattera, arrogansen ökar och omdömet sviker, och jag ger mig nuförtiden endast in i getingbon som debattsidor och nätdiskussioner i yttersta undantagsfall. De frestar mig helt enkelt till synd. 

Få saker är så förutsägbara som en diskussion på sociala medier år 2025, inte minst i de bitvis överhettade kyrkliga debatterna. Någon slänger ut ett påstående, delar en artikel eller postar en bild som rör politik, teologi, kyrkliga stridsfrågor eller aktuella nyhetshändelser. Reaktionerna är alltid, utan undantag, de väntade, och skiljelinjerna handlar i vanlig ordning om de tröttsamma skalorna konservativ-liberal, höger-vänster eller variationer på dessa. Tänker någon högt om situationen i Israel och Palestina, om samkönade relationer, abort eller andra teologiskt eller politiskt laddade frågor i vår tid vaknar andarna. Redan på förhand är det klart vilka av de flitigaste deltagarna som kommer att skriva, och vad de kommer att gilla. Jag har försökt delta, testat att provtänka, men tycker att jag allt som oftast bränner mig. 

De senaste dagarnas ”samtal” kring den mördade högerdebattören Charlie Kirk har känts som alla tidigare internetdebatter, men nu försedda med turboladdning. Det gick blixtsnabbt innan alla behövde tycka något om Kirk (som många inklusive undertecknad inte hade koll på förrän han tragiskt mördades), och lika snabbt innan alla tyckanden kastade in oss i polariseringen från avgrunden. Gång på gång upprepas samma tröttsamma mönster, och vi gräver oss allt djupare ner i skyttegravarna. Som mångårig pastor och vägledare kan jag känna ett stort mått av uppgivenhet och sorg. Hur ska Jesu kyrka navigera i detta, och hur blir denna kyrka inte en tragisk avbild av sin polariserade omvärld? Hur ser lojaliteterna ut när ”vi till höger och ni till vänster” eller ”vi liberala och ni konservativa” trummas in som sanningen om vilka vi (och dom) är? 

En pastorskollega från förr skriver till sin lärjunge Timoteus: ”Besvär dem vid Gud att inte diskutera. Det för inget gott med sig utan blir förödande för åhörarna.” Längre ner i sitt brev skriver han: ”Tillåt inga dumma och oordnade diskussioner. Du vet att de vållar strid, och en Herrens tjänare skall inte strida; han skall vara vänlig mot alla, kunna undervisa, ha tålamod och med mildhet föra dem till ordningen som säger emot honom.”

Naturligtvis vill vi inte tysta samtalen. Vi tror inte på en kyrka där kommunikationen sker envägs, i en sådan kultur riskerar maktmissbruk och övergrepp att frodas. Samtidigt behövs urskillning. Frågan att ställa sig i all urskillning är: Vad blir det för frukt? Några följdfrågor, givet Paulus uppmaningar till Timoteus, kunde vara: Finns det förödande effekter för åhörarna — både för troende och sökande människor? Hur doftar vittnesbördet om Jesus i en polariserad kyrka där man skickar invektiven kors och tvärs utan eftertanke eller återhållsamhet? Kan det vara så att de sociala medierna med sina algoritmer i sitt väsen på sikt omöjliggör verkliga möten och samtal? 

Jag tror vi behöver eftertanke, en kopp kaffe och ögon som möts på riktigt. Där vi kan säga att vi både håller med och inte håller med, eller att vi faktiskt lärde oss något av samtalet. 

Låt oss nyktert tala med varandra om vad polariseringen gör med oss, och låt oss ställa frågan: Hur övar man på att vara vänlig mot alla, och hur följer man Jesus i en tid som vår?