Gud oberoende av byggnader – ändå behövs ”heliga rum”

Det var en doft av helighet över det enkla gudstjänstrummet i min barndoms metodistkapell. Det var så vackert beläget på en höjd, bara gångavstånd från vårt hem. Jag minns varenda detalj i den stora altartavlan. Det skummande havet, och mitt i det en klippa där ett kors var rest. Stillheten, känslan av andakt och högtid tilltalade mig. De flesta kom i god tid, men man hörde inte prat om väder och vind. Man intog sin plats en stund innan utsatt tid för att stilla sig, göra sig beredd att lyssna till Guds ord. Denna avskilda plats gjorde något med oss ...

Jag tror inte att Gud är beroende av byggnader. Han vill bo i vårt hjärtas helgedom. Därför tillber jag inte själva kyrksalen. Jag minns spontana nattvardsstunder i vänners gillestugor och vardagsrum, där vi enkelt och hjärtligt brutit brödet och skiftat kalken medan sånger och böner blandats. Och jag tycker mig se det mönstret i den första församlingen. Ändå vill jag hävda att det är en rikedom med ”heliga rum”. Platser att längta till. En stilla, fridfull plats dit tidens larm och oro inte når. Ett rum, speciellt helgat och avskilt för gudstjänst. En mötesplats, där himmel och jord förenas. Jag tror att vi behöver de platserna. Och jag får många vittnesbörd om detta av människor som inte är uppvuxna i kristen miljö. Jag känner personer som gärna smyger in i ett vackert kyrkorum för att få sitta helt stilla och kanske forma en ordlös bön. I vår tid, mer och mer präglad av andligt sökande, bör vi vårda våra kyrkor och kapell. Ha dörrarna öppna så mycket det är möjligt. Låt alla som vill få känna att platsen är till för dem. Annonsera vilka timmar er kyrka är öppen. Tänd levande ljus, låt vacker lovsång varsamt tona i högtalarna. Ge möjlighet att skriva bönelappar och så vidare.

Många så kallade frikyrkor går i motsatt riktning. Nybyggda pingstkyrkor har ibland ett minimum av kristna symboler. Inte ens ett kors på fasaden. Kyrksalen liknar en skolaula – den ska kunna hyras ut och användas till nästan vad som helst. Och det kan givetvis vara ett sätt att bryta isoleringen, göra platsen offentlig och lättillgänglig. Det är också ett sätt att dra in pengar. På en del platser stora inkomster som gjort församlingen beroende. Vi kan givetvis se lite olika på detta, men personligen beklagar jag nämnda utveckling. Och jag tror inte den är i takt med tiden. Mycket troligt kommer strömmen av andligt vilsna, hungriga, sökande människor att röra sig mot Svenska kyrkans gamla mäktiga helgedomar. Det finns nämligen en längtan efter en ”fredad zon” – ett heligt rum där själen finner ro.