Därför kan fascismen aldrig förenas med kristen tro

Jag tänker fortfarande på Mariann Edgar Budde. 

Minns ni henne, den episkopala biskopen som i samband med Trumps presidentinstallation predikade vid en gudstjänst i Washington? Hon var den som avslutade med en vädjan till den nya presidenten: ”Jag ber dig att ha barmhärtighet för de människor i vårt land som är rädda nu.” Sedan lyfte hon fram barn som är homosexuella eller transpersoner samt migrantarbetare som exempel på grupper som kan känna sig rädda för en ny administrations politiska ambitioner.

Buddes predikan var del av en mångtusenårig tradition. Profeter i den judisk-kristna historien har i alla tider gjort samma sak: vädjat till makthavare om barmhärtighet och rättvisa. Kristen tro har också alltid handlat om detta.

Däremot har samma tro aldrig gett några tydliga instruktioner om hur ett samhälle ska organiseras. Troende har därför i alla tider kommit till olika uppfattningar. Vissa har betonat människans fria vilja och varje individs inneboende rättigheter. Samhället bör göra allt för att stärka varje enskild människas frihet. Andra har betonat jämlikheten – att alla är lika inför Gud. Samhällsklyftorna bör vara så små som möjligt och tillgångarna fördelas rättvist. Ytterligare andra har lagt vikt vid att samhället ska bygga på kristna värderingar, dygder och fostran. Vilka av dessa perspektiv som är mest i linje med Jesu budskap går att argumentera om, men alla har goda skäl att se sig som en del av en kristen tradition.

Det som dock tydligt måste sägas är att alla sätt att organisera ett samhälle inte kan motiveras utifrån en kristen livshållning. Fascismen kan det inte.

I boken The Dominion driver historikern Tom Holland tesen att kristendomen är den mest transformerande kraften i västerlandets historia. Många av de värden som vi i dag tar för givna – jämlikhet, medmänsklighet, omsorg om de svaga – har sina rötter i kristen tro, även om de i modern tid ofta presenteras som sekulära idéer. Även ofta motstridiga rörelser och företeelser såsom mänskliga rättigheter, feminism, wokerörelsen, ja, till och med ateismen – alla har rötter som går att spåra till kristendomen.

Fascismen kan dock, enligt Holland, inte härledas till den kristna tron. Dess rötter finns i antikens Rom och Grekland, där makt, ära och styrka var de högsta dygderna. De starka skulle härska över de svaga, och slavar och kvinnor sågs som naturligt underordnade. Kristendomen vände upp och ner på detta genom att hävda att de svaga och förtryckta hade ett unikt värde – och att Gud själv hade valt att lida som en slav.

Den senaste tiden har vi kunnat se att fascistiska strömningar vunnit terräng i hela världen: valresultat som ifrågasätts, starkare stater som tar sig rätten att annektera mindre stater, försvagning av demokratiska institutioner, ökad antisemitism, islamofobi och demonisering av HBTQi-personer, inskränkningar av yttrandefriheten – för att ta några exempel. Listan kan tyvärr göras lång. 

När detta sker kan kyrkan inte tiga. Det räcker inte att predika godhet – den måste också våga konfrontera ondskan. När Budde varnade den nya administrationen för att hemfalla åt förakt för de svaga, påminde hon om detta. Måtte den världsvida kyrkan fortsätta att tala om detta – tydligt, modigt och utan rädsla. Det är dags att ta bladet från munnen.