Stanley Sjöberg är död – frikyrkopastorn blev 89 år

Stanley Sjöberg föddes i Brooklyn, New York, 1936, som ett slags andligt löfte. Hans föräldrar, Helga och Tage Sjöberg, upplevde sig förvisade från Sverige och bad om att få en son som en dag skulle kunna återvända och förkunna evangeliet i hemlandet. 

Så blev det. Redan som ung kände Stanley kallelsen till predikogärningen. Han började predika vid 15 års ålder och kom att bli en röst i svensk frikyrklighet i över sex decennier.

Han lämnar efter sig ett rikt arv som pastor, evangelist, författare, missionär och debattör. I över sju decennier var han en orubblig röst i svensk kristenhet – kompromisslös i sin tro, orädd i sin övertygelse och alltid beredd att ta strid för det han ansåg vara sant. Hans gärning sträckte sig långt utanför Sveriges gränser, men hans hjärta förblev djupt förankrat i den svenska frikyrkorörelsen.

Pastor, pionjär och byggare

Han arbetade som pastor under Lewi Pethrus och Willis Säwe i Filadelfia Stockholm, innan han 1986 grundade Centrumkyrkan i Sundbyberg – en frikyrka som inte tillhörde något trossamfund, men som blev ett hem för tusentals människor genom åren. Han satte prägel på församlingen med sin tydliga förkunnelse, sina evangelisationskampanjer och sitt internationella engagemang. Kyrkobyggnaden, den gamla baptistkyrkan på Prästgårdsgatan, köptes utan banklån genom ett brett nätverk av gåvogivare och volontärer.

Samtidigt växte hans engagemang för de förföljda, de utsatta och de bortglömda. Stanley reste ofta till Pakistan och Indonesien där han predikade flera gånger om dagen i byar vid risfält och kanaler. Han satte upp mål för sig själv – att varje dag få be med minst tio personer till frälsning. Men missionsivern väckte också existentiella frågor: Vad händer med dem som aldrig får höra evangeliet? Det var frågor som Stanley aldrig kunde lämna. De blev till ett inre sår han bar med sig i tystnad.

En liv präglat av kamp

Hans liv var präglat av brottningskamper – med sin tro, med samtidens förändrade teologi och sin egen roll i offentligheten. Han ifrågasatte helvetets existens, vilket väckte ramaskri inom pingströrelsen. Men för Stanley var det inte ett utspel. Det var resultatet av en lång inre brottning. "Jag har ofta uppfattats som tvärsäker, när jag i själva verket brottats med de svåra teologiska frågorna", sa han.

När Stanley blev äldre kunde han ångra att han i sin ungdom uttryckt sig för kategoriskt. Men han såg det inte som konstigt att ändra uppfattning, snarare som ett tecken på mognad och respekt för trons komplexitet. 

”Skäms inte för att du är människa, var stolt,” skrev Tranströmer – en textrad Stanley ofta återvände till. Och det var så han levde. Inte för att visa upp sig själv, utan för att brinna för den Jesus han trodde på. Han levde rakryggad, medveten om sin roll, öppen om sina fel, tacksam för sin kallelse.

Folkets röst i Hemmets Vän

Stanley var en skicklig skribent. I över 60 år medverkade han som krönikör i Hemmets Vän, en relation som inleddes redan i tonåren. Hans texter var ofta personliga, alltid rakryggade. Ofta utan inledning eller ingress gick han direkt till sitt ärende. Han skrev om dagsaktuella frågor, politik, missionsupplevelser, om bön och etik, om Jesus och samhällets mörker. Hemmets Väns läsare uppskattade honom för att han sa det andra bara tänkte. Redaktörer fick brottas med honom när han ibland gick långt i sina resonemang, men ingen av oss som arbetade med honom på Hemmets Vän kunde förneka att han var en folkets röst.

Han var en flitig författare och opinionsbildare. Bland hans mest lästa böcker finns ”Vardagstro” från 1981, ”Framtidstro”, från samma år, och ”Kristen tro ger mer” från 1983. ”Gemenskapsgruppen och församlingstillväxt” från 1978 om cell- och bönegrupper i församlingar var långt före sin tid. Alla utgivna av Evangeliipress. Andra storsäljare var ”Kärlekens etik”, ”Andlig trygghet” och ”Ärlighet och respekt – mellan kristna och muslimer” från 2005. I den senare tog han sig an kontroversiella frågor med en blandning av tydlighet och eftertanke. 

Debattör med eld i bröstet

Stanley var i centrum av många debatter genom åren. Kritiken mot honom var ibland hård. Han anklagades för att bygga identitet genom gränssättningar, men Stanley såg det annorlunda. För honom var tron inte en fråga om konsensus. Det var en fråga om liv och död, sanning och lögn. 

När han kritiserade teologiska förändringar inom svensk frikyrklighet gjorde han det med full kraft – något som skapade spänningar, men också väckte tyst beundran. Han försvarade alltid Jesus som Bibelns unika Guds Son och uttryckte oro över att det han uppfattade som relativisering av evangeliet på svenska pastorsutbildningar. Hans engagemang uppfattades av en del som gammaldags – men det var alltid djupt ärligt. Han såg sig själv som en matros som ropade till kaptenen: "Vi är på fel kurs!”

Förkunnare i nya tider

När digitala medier växte fram, var Stanley snabb med att anpassa sig. Han startade Webbkyrkan – en digital församling som nådde tusentals tittare varje månad, långt före pandemin och webbsända gudstjänster. Han predikade på urdu, indonesiska och arabiska. Han lärde sig hantera teknik, redigering och e-postutskick – ofta på egen hand. Det var inte teknikintresset som drev honom utan missionsivern, att nå så många som möjligt med evangeliet.

Parallellt med detta byggde han upp biståndsprojekt, skolor och hjälpaktioner i Pakistan och Indonesien, ofta finansierade av enskilda svenska pensionärer som följde honom i tyst lojalitet. Han tog aldrig lön från sina insamlingar, levde sparsamt och använde varje gåva till det den var avsedd för.

Ett avslut med öppen blick

När Stanley gick in i livets sista fas drog han sig tillbaka från det offentliga. Men hans engagemang slocknade aldrig. Han följde med i debatter, skrev sina böner på sociala medier, läste, kommenterade och fortsatte att fundera över trons väsen. Han erkände att han inte längre orkade lika mycket – men han ville ändå vara med, bakom kulisserna. ”Jag vill fortfarande påverka,” sa han, ”även om andra får göra jobbet på fältet.”

Han slutade sina dagar med samma övertygelse som han bar som 15-åring i sin första predikan, att Jesus Kristus är världens hopp.

Stanley Sjöberg bar facklan länge. 

Jag minns honom med stor värme.