Världen ser smått – Gud ser stort

Småväxta personer och individer med missbildningar hade på Jesu tid ofta låg status. Det finns dokumentation om att man i romerska och österländska hov höll sig med personer med fysiskt avvikande drag som en form av kuriositet eller underhållning. De kunde användas som narrar eller underhållare, inte sällan för att framkalla skratt snarare än respekt. Det var en grym form av objektifiering. Vissa religiösa texter från den tiden kunde förstärka idéer om att kroppsliga avvikelser var tecken på synd eller gudomlig bestraffning, vilket ytterligare bidrog till nedvärdering i samhället.

Detta var världens betraktelsesätt på denna tid, men Jesus införde ett nytt sätt att se. Han var likgiltig för den yttre gestalten. När han skulle uppskatta en mans värde, riktade han istället blicken mot hans inre. Han bedömde honom inte efter hans längd, utan först och främst efter hans hjärta.

Jesu lärjunge Jakob, Marias och Alfeus son, kallades inte ”den lille” därför att han var av mindre betydelse – varken andligt eller intellektuellt – än den andre Jakob, den store Jakob. Namnet hänvisade till att han var liten till växten. Alltså behandlade Jesus människorna i enlighet med denna grundsats. Han såg på den obetydlige lille Jakob och betraktade honom som värdig en plats bland de tolv utvalda.