Därför är din hjälplöshet inte ett hinder – utan nyckeln till bönesvar

Väckelsen i Nya Hebriderna, 1949-1952, började med att två kvinnor – båda över 80 år gamla – bad om väckelse. De bad i timmar. Gud uppmuntrade dem genom att påminna om sina löften. De fick frimodighet att bjuda in en pastor och fick därefter vara med om att hela området berördes av Guds Ande. 

Vår bön för oss in i Guds livsluft – Andens liv. Den största bönhörelsen är att vi får Guds Ande.

Göran Landgren

Hur gjorde Jesus? Han som hade en helt unik och avgörande mission i vår värld. Hade han en full almanacka? Ja. Hade han mycket själavård? Ja. Var det väckelse runt honom? Ja.

Vad prioriterade han mest mitt i denna intensiva livssituation? Att be till Fadern. Lärjungarna såg hans exempel och en törst väcktes hos dem. De såg att bönen var Jesu stora kraftkälla. Om han – vad då vi? Hur ska vi göra? 

Visst kan vi känna igen oss i lärjungarnas bön; lär oss att be (v. 1).

Jesus vill lära oss att be. Han gav tid till lärjungarna, och ger den även till oss. Bönen börjar hos Jesus. Det väcks en törst efter att lära sig be. Detta är en utgångspunkt för oss, bönen börjar hos Gud. Han vill umgås med oss. Tänk på den förlorade sonen. När han var långt borta såg fadern honom och sprang emot honom. Hur vill han då inte göra med oss, som så ofta är långt borta från Gud? Jesus bultar på vårt hjärtas dörr, för att vi ska öppna och släppa in honom i vår nöd.

Jesus tar ett exempel från en nödsituation. En granne ville låna bröd. Trots ett avvisande svar fortsätter han bulta och ropa. Förmodligen väcker han upp hela grannskapet! Det handlade om en gäst som kommit på besök. Bön är alltså inte bara för vår egen skull. Den har att göra med de människor vi har runtomkring oss, alltså med vår vardag. Om vi hade varit i mannens situation hade nog många av oss hade tänkt ”Det är ingen ide. Gud hör inte. Jag kan inte väcka honom och dra in honom i min verklighet.” Men Jesus manar oss; Ge inte upp. Gud hör.

Bönen är Guds gåva till oss. Den börjar hos Gud. Jesu bön (v. 1) drar in oss i en gemenskap med honom och fadern. I vers 8 svarar grannen till slut ”därför att den andre är så påträngande”. Folkbibeln 98 översätter att mannen i huset ger bröd till grannen ”för att inte själv bli utskämd” (ordagrant ”för hans skamlöshets skull”). En möjlig tolkning är därmed att mannen behövde svara på bönen för att inte skämma ut sig. Överfört till relationen mellan Gud och oss skulle det betyda att Guds ära står på spel om han inte svarar på vår bön. 

Vi ser ett liknande perspektiv i herdepsalmen; ”han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull” (Ps. 23:3, 1917). I vilket fall beskriver det att Gud är djupt engagerad i att höra våra böner mer än vi vågar tro.

Vi kan även lägga märke till att Gud bara vill vårt bästa. Han ger goda gåvor, det bästa tänkbara. Han andas på oss med sin Ande (v. 13). Vår bön för oss in i Guds livsluft – Andens liv. Den största bönhörelsen är att vi får Guds Ande. Han vill ge oss av sig själv. Gud är god och han kommer leda oss in i sin goda vilja i våra liv.

Gud hör vår bön. När Jesus uppmanar oss att be vill han svara på vår bön. Han vet vad vi behöver och han vill oss bara väl. Han vill möta vår lekamliga nöd (brödet) och vår andliga nöd (förlåtelsen). Därför ska vi inte ge upp i vår bön. Vi får bulta och vara ihärdiga. Vi kan vara hjälplösa, men Gud har makten. Vår hjälplöshet och hans makt passar alldeles utmärkt ihop. 

Gud vill väcka oss till att bli bedjare. Tänk på Ananias. När han bad kallade Gud honom att gå till Paulus och be för honom (Apg. 9). Paulus, mannen som ville utplåna de kristna? Ja, bönens gemenskap med Herren gjorde Ananias till ett redskap som öppnade vägen för hela den rörelse som följde i Paulus missionsresor. Det är en hälsning till oss. Vi har fått del av en fantastisk kraft som, i motsats till vad vi tänker, fungerar allra bäst i vår hjälplöshet. Låt oss som är onda (v. 13), som är självupptagna och uppgivna vända oss till Gud som har all makt och som vill möta oss här och nu.

Han vill oss bara väl.