En fungerande församling

Att forma en församling som är relevant i vår tid är inte enkelt. Förslagen är många och handlar oftast om nya verksamhetsformer, attraktiva gudstjänster, funktionella lokaler, ett sunt ledarskap, ett tydligt budskap, mer bön, överlåtelse och bibelläsning. 

Men vad kan vi lära av tidigare generationers kristna? Vägen framåt börjar ofta med att blicka bakåt. Den äldsta skildringen av en Jesusrörelse återfinns i Apostlagärningarna. Där ges en inblick i hur de Jesustroende levde under det första århundradet. Det rörde sig om en grupp människor som hade fått möta Guds förlåtelse genom tron på Jesus. Allt var långt ifrån perfekt. Redan i kapitel 5 visade några medlemmar i församlingen prov på ett egoistiskt ekonomiskt tänkande. I kapitel 6 uppstod det delade meningar om hur en viss verksamhet skulle bedrivas. I kapitel 15 samlades man till ett stort möte för att diskutera olika uppfattningar om läran. I samma kapitel blev två medarbetare ovänner efter ett häftigt gräl och tvingades gå skilda vägar. I kapitel 20 somnade en åhörare under en predikan och ramlade ut genom fönstret.

Vad var då som gjorde att denna tidiga Jesusrörelse ändå hade en så stor attraktionskraft? Det handlade inte om den rätta läran. Något större intresse för församlingens organisation fanns inte heller. Gudstjänstordningar nämns det ingenting om. Det fanns inte heller några specifika gudstjänstlokaler eller genomtänkta handlingsplaner.

Det som i stället var helt avgörande var att man levde på ett visst sätt. Den tidiga församlingen prioriterade livet med Gud och med varandra. Gemenskap, ett ord som betyder delaktighet, var församlingens identitet och kännetecken. Det innebar att man tog ansvar för varandra enligt principen ”efter var och ens behov” (Apg 2:45). Här finns utmaningen för vår tids församling. Den handlar om att forma en gemenskap där människors behov, övertygelser, identitet, frågor och längtan tas på allvar. Där ord som ”du får komma som du är” inte bara är en tom slogan utan speglar en verklighet som praktiseras.

Ett av de största problemen i det moderna samhället är människors ensamhet. Professor Peter Strang vid karolinska institutet skriver: ”Jag tror att vi bara är i början av att förstå hur ensamhet påverkar oss. Ofrivillig ensamhet är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet.” ("Att höra till: Om ensamhet och gemenskap"). 

Men problemet är inte nytt. Redan Aristoteles betonade att människan inte mår bra av att vara ensam och isolerad. Han hävdade att ofrivillig ensamhet är något främmande för det genuint mänskliga. Den som föredrar ensamhet måste antingen vara ett djur eller också en gud. Och i Bibelns skapelseberättelse säger Gud efter att ha skapat Adam: ”Det är inte bra att mannen är ensam” (1 Mos 2:18). Adam behövde Eva. Relationen dem emellan speglar något djupt mänskligt. Eva fick Adam att känna glädje men också längtan, ambitioner och till sist även samvetskval och ånger. Eller som den judiske författaren Elie Wiesel uttrycker det: ”Utan Eva hade Adam visserligen varit människa men knappast mänsklig … I sällskap lär vi oss att leva.”

Hur kan då församlingen forma en gemenskap som bryter människors ensamhet i vår tid? Inte i första hand genom organiserad verksamhet. I stället handlar det om ett personligt ansvar och engagemang. Att se andras behov och vara beredd att ställa upp. Det kan vara samtal, möten eller praktisk hjälp. Det är sådana handlingar som Johannes syftar på när han skriver: ”Detta är budskapet som ni har hört alltifrån början: att vi skall älska varandra” (1 Joh 3:11). Kärleken visar sig inte i första hand genom en känsla eller en attityd utan i praktiska handlingar. Effekterna av sådana handlingar ger avtryck något som Paulus betonade när han skrev om församlingen Thessalonike: ”Överallt har man hört talas om er tro på Gud” (1 Thess 1:8).