Fredrik Lignell: Gläntan av ärlighet och sårbarhet blir som en gåva

Den äldre kvinnan står mitt emot mig och tar av sig glasögonen, torkar tårarna med en liten pappersnäsduk hon har i handen och berättar sin historia. Om alla år av fajt med ångesten, sorgen, vreden och maktlösheten, om hur den vuxne sonen till sist inte längre orkade leva. Hon är så trött, och hon är så ledsen. Mötet vid bokbordet någonstans i Mellansverige är varmt, och vi delar våra erfarenheter med varandra av svensk psykvård, av all psykofarmaka som både hjälper och skrämmer, och känslan av att stå bredvid med sina egna begränsningar och oförmågor. Men mest sörjer vi tillsammans en liten stund bland alla minglande människor. På ett sätt blir inte så mycket sagt och i sak blir inget förändrat, men det behövs inte heller. Gläntan av ärlighet och sårbarhet blir som en gåva till oss båda. 

Jag tänker också på familjen jag mötte som efter ett tufft sjukdomsbesked ser sin mamma tidigt i livet hamna i rullstol med stora vård- och hjälpbehov. Deras berättelse är inte min, men det spelar mindre roll. Vi anar ändå något gemensamt. Det är som att vi som smakat på sorgen och mörkret känner igen varandra och än en gång upptäcker att vi inte är ensamma. 

Vi människor känner igen oss i varandras berättelser, trots att historierna inte alltid är så lika. Kallpratet om vädret, bilen och den nya tv-serien har absolut sin plats, och jag tycker ibland att det fått oförtjänt dåligt rykte. Naturligtvis behövs också det, vi kan inte loda i djupen med alla människor hela tiden, det vore outhärdligt. Men någon gång ibland behövs också de nakna berättelserna, sanningen om vad vi varit med om, det där som föder igenkänning och medlidande.