Det måste gå att kombinera ödmjukhet och klassisk bibeltro

”För mig är Bibeln Guds heliga Ord”, brukar jag ofta deklarera då jag träder upp i nya talarstolar för att predika. Uppdraget är att förkunna eviga sanningar – inte mitt eget tyckande om olika ting. Min känsla är att vi behöver återerövra respekten både för predikostolen och kallelsen att vara förkunnare. Att predika är inte i första hand att briljera med kunskap och tjusiga formuleringar. Det är att förmedla ett budskap från Gud. Och vi behöver nog inse skillnaden mellan att undervisa i en bibelklass och att träda fram i gudstjänsten för att vara en kanal för Guds direkta tilltal. Det finns två begrepp som hör samman med predikogärningen: logos och rhema. Mer än någonsin ropar våra församlingar efter välutbildade bibellärare, som gräver på djupet och ger oss en gedigen grund att stå på. Detta kan vi kalla logos. Men i ett levande församlingsliv måste detta kompletteras med predikan med profetisk klangbotten och nerv. Känslan av att ”sändning pågår” – att Gud har ett ärende till oss här och nu. Ska gudstjänsterna dra till sig sökande, andligt hungriga människor, är nyckeln att predikanten tagit tid på knä inför en öppen bibel och ödmjukt viskat: ”Gud, lägg ett ord på mitt hjärta. Ge mig ett levande budskap till dem som i dag kommer till ditt hus.”

Guds ord är verksamt och fyllt av liv och kraft. Och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Vi vill ofta själva ta plats på domartribunen för att döma och bedöma hur Ordet ska tolkas. Men Bibeln visar på ett annat sätt att nalkas helig skrift. Vi låter det verka vart till det är utsänt. I stillhet och ödmjuk bön inbjuder vi Anden att uppenbara och förklara eviga sanningar. Detta är helig mark för mig. Givetvis finns det mycket som jag inte helt förstår. Det får jag överlämna till Gud. Men ett sant lärjungaskap kommer till uttryck i att jag alltid är villig att lyda och följa så långt han ger mig ljus och insikt. På den vägen blir det kristna livet en ständig vandring, och kärleken till Bibeln fördjupas mer och mer. Andliga besserwissrar, som tror sig ha färdiga svar på allt, och skrattar lite överlägset åt ärliga sökares frågor, är inga bra representanter för kristen tro. Det måste gå att kombinera ödmjukhet och klassisk bibeltro. Förresten, min upplevelse är att människor som på djupet drabbats av kärlek till Ordet ofta är präglade av ödmjukhet, förkrosselse och helig förundran.

Ett slagträ som ofta används i vår tid är ordet fundamentalist. Många sammanbinder det med brist på akademisk bildning, att vara naiv, trångsynt och ”överandlig”. Bibelordet måste tolkas för att förstås i vår tid, får jag höra. Det går inte att bara läsa rakt upp och ned. Tyvärr börjar det nästan påminna om det förmynderi som var rådande för några hundra år sedan då allmogen förbjöds att läsa själva. Människor brändes på bål därför att de studerade Bibeln. De som hade makten i kyrkan kände sig hotade. Ingen vill tillbaka till den mörka medeltiden, men vi bör nog se upp. Det finns kanske lika mycket av arrogant attityd hos så kallade liberalteologer som hos fundamentalister. De förra är hånfulla mot oss obildade och naiva som tror att vi själva kan begripa vad Gud menar.

Det är hälsosamt och utvecklande att läsa teologisk litteratur. Att jämföra översättningar. Söka sig tillbaka till grundtexten. Och göra som Luther, låta skrift tyda skrift, inte bygga läror på enskilda bibelverser. Kristenheten behöver verkliga exegeter, som kan förklara, försvara och utlägga Herrens ord. Och vi behöver en andlig vårvind in i våra församlingar som väcker kärlek till bibelordet till liv hos varje broder och syster. Detta sker alltid i andliga förnyelsetider. Anden är nyckeln till Bibeln.