”Train Dreams” är en drömsk meditation över tidens gång

1900-talet är världshistoriens i särklass mest fascinerande århundrade. Kanske är det recency bias, kanske att jag själv föddes i dess skymning, eller att det var en period av seismiska förändringar i både teknologi och kultur.

I början av århundradet fanns varken grammofoner eller morsekod, pojkar jobbade i gruvor och män gick runt i stiliga hattar och kostym. I slutet fanns Backstreet Boys och e-mail och pojkar som fångade pokémons på sina Gameboys medan Justin Timberlake gick runt i jeansdress på röda mattan.

Netflix finstämda drama ”Train Dreams” tar spjärn mot detta förändringarnas sekel. 

Ett träd faller tungt mot marken samtidigt som berättarrösten sätter tonen: 

”There were once passageways to the old world; strange trails, hidden paths. You'd turn a corner and suddenly find yourself face-to-face with the great mystery, the foundation of all things. And even though that old world is gone now, even though it's been rolled up like a scroll and put somewhere, you can still feel the echo of it”.

Robert Grainer (Joel Edgerton), är en person från den gamla världen. För att tjäna pengar fäller han träd som blir till virke för USA:s expanderande tågrälsar. Arbetet är hårt och han sliter långa perioder borta från sin fru (Felicity Jones) och deras nyfödda dotter. Han tillbringar sin tid bland höga furor med män från olika delar av den amerikanska kontinenten. Den ene går månader utan att säga ett ord, den andre finner Jesus i flykten från sina gamla synder och en tredje jobbar tills hans minne sviker honom. Kontrasten till det moderna livet som väntar runt hörnet är avsevärd.

”Train Dreams” är en film vars fundament vilar på känslor snarare än dramaturgi, ett drömskt porträtt över tidens passage. Regissör Clint Bentley för publiken på en resa genom täta skogar och över öppna fält samtidigt som han dränker bilden i de vackraste solnedgångarna denna sida av evigheten skådat. Det digitala fotot saknar tyvärr den påtagliga texturen av analog film, men färggraderingen och bildformatet ramar in berättelsen som bilder i ett fotoalbum.

Över filmen hägrar en svårfångad känsla av vördnad över skapelsen och människorna som befinner sig i den. Samma känsla av existentiell förundran som Marilynne Robinson fångar i sin svit om pastor John Ames i ”Gilead”.

I ord och handling töjer ”Train Dreams” försiktigt på materialismens stängda världsbild. ”This world is intricately stitched together, boys. Every thread we pull, we know not how it affects the design of things,” svarar en av Grainers timmerkollegor när en ungdom flaggar med sitt högmod.

Berättelsen om Grainer bär på tydliga ekon från Jobs bok. Han drabbas av livet. Både av det vackra och det sorgsna. I Edgertons sympatiska blick ser vi en liten man som försöker förstå sin plats i ett ogreppbart universum.

På så vis är tåget en passande metafor. Livet rör sig över en räls som sträcker sig både längre bakåt och längre framåt än vi kan skönja. Utanför fönstret passerar världen. Men för den som stannar upp finns det skogar att gå vilse i, fält att ha picknick på och solnedgångar att drunkna i.