Brevlådemissionens
”barnbibel” har
olycklig slagsida

Kan man ha goda avsikter men ändå hamna fel i ett projekt? Kan fel fokus och olyckliga ordval i en bok leda till att barn blir rädda? Ja, tyvärr. Är det rätt av Brevlådemissionen att köra över alla församlingsföreståndare i en kommuns åtta kyrkor – som är helt enade i uppfattningen att barnen behöver skyddas från deras bok – och rättfärdiga det med att de fått en särskild kallelse från Gud? Nej.

Brevlådemissionen är ett arbetsnamn för bibelutdelning i Sverige. För att nå ut har man tagit fram ”Boken om Hopp” och ”Boken om Hopp för barn”. I ledningsgruppen finns makarna Roul och Birgit Åkesson.

Själv minns jag när jag som ung såg filmen ”Som en tjuv om natten”. Budskapet satte skräck i mig och många andra: rädslan för att kanske bli lämnad kvar när Jesus kom tillbaka. När jag nyligen läste ”Boken om Hopp för barn” kände jag igen det skrämmande språket. Min känsla är att hoppet hamnar i skymundan, medan orden om djävulen, synd, skuld och helvete får dominera.

Jag lusläste boken och blev illa berörd. Sedan kom oron – för i sommar ska Brevlådemissionens volontärer dela ut boken till alla barn i min hembygd: Öckerö, Hönö och de andra öarna i Göteborgs norra skärgård. Dessutom i Göteborg och dess kranskommuner. Redan har boken delats ut i 265 000 exemplar över landet.

Evangelisten Frank Mangs var en älskad och uppskattad talare här på öarna. ”Evangelium ska göra det lättare att andas,” brukade han säga. När jag läser denna bok får jag svårare att andas.

”Boken om Hopp för barn” är skriven av Birgit Åkesson och Toni Matas. I bokens inledning nämns djävulen tio gånger. Redan innan barnen får möta evangeliets glada budskap får de veta att de måste välja sida – Gud eller djävulen.

I en YouTube-video på engelska säger makarna Åkesson att boken är särskilt gjord för barn som inte vet vem Jesus är. ”Det är också en väldigt bra bibel för mentalt funktionshindrade människor.” Uttalandet väcker många frågor.

Boken blandar seriebibel, korta bibeltexter och författarnas egna kommentarer. De flesta bilder fungerar väl, men vissa är problematiska: strypgrepp, arga män med svärd redo att döda små barn, och dödade människor i blodpölar – scener som knappast hör hemma i en bok för barn.

Författarna tolkar bibeltexterna så fritt att viktiga ord förlorar sin innebörd. Mest bekymmersamt är de egna kommentarerna, som ger budskapet en tydlig slagsida åt gärningslära. ”Synd” nämns 70 gånger, men ”nåd” inte en enda. Att utelämna nåden – ett av den kristna trons mest centrala och livgivande begrepp – är högst anmärkningsvärt.

Visst nämns kort att det blir fest i himlen, men på flera ställen beskriver författarna i detalj hur fruktansvärt det är att hamna i helvetet. Vad händer när man genom rädsla för helvetet försöker pressa fram en sorts ”omvändelse” hos barn?

Barn är det ömtåligaste vi har. Den som skriver för dem, särskilt i andliga frågor, bör göra det med varsamhet, pedagogisk känslighet och på ett språk barn kan ta till sig.

Våra barn växer upp i en tid präglad av oro. Hemma kan livet vara svårt. Ute i samhället möter de våld, sprängningar, krig och hot om krig. Många bär redan på ångest och existentiell stress. Det sista de behöver är att dessutom bära på en rädsla för att kanske hamna i helvetet. Så mycket viktigare är det att de får möta den kärleksfulle Jesus som älskar dem villkorslöst – han som med sin kärlek vill driva ut all rädsla.

När Brevlådemissionen i april kom till öarna för att samtala om den planerade utdelningen fick de tydligt besked: total enighet råder i Öarnas Kristna Råd. Samtliga församlingsföreståndare vill stoppa utdelningen av ”Boken om Hopp för barn”. Argumenten är tydliga: här har det funnits nog av skrämselpropaganda genom åren. Många bär på sår och svåra erfarenheter av tro och kyrka. Boken riskerar att skada församlingarnas relationer med människor. Vi vill inte att nya generationer skräms bort från tron – eller från kyrkans verksamhet.

Men makarna Åkesson stod fast vid att Gud gett dem kallelsen att dela ut boken på öarna.

På min direkta fråga hur mottagandet varit på andra orter får jag svaret: ”positivt.” Det är också så man framställer det i sociala medier. Men en enkel nätgenomgång visar att många kyrkor har tagit avstånd. Allmänhetens upprördhet har fått utrymme i en mängd tidningsartiklar.

Jag ringer församlingsledare runt om i landet och bilden klarnar snabbt: vi på öarna är långt ifrån ensamma om att ha förfärats och vädjat om att stoppa utdelningen – utan att få gehör. Umeå, Värnamo, Karlstad, Tingsryd, och Jönköpings södra förorter – Hovslätt, Norrahammar, Taberg och Månsarp – är bara några av de drabbade orterna.

Efter utdelningen i Karlstad flödade Facebook över av hundratals kommentarer: ”Vad är det för skit ni lägger i brevlådorna och vill pracka på våra barn?”

I Umeå hördes upprörda röster: ”Att på riktigt hota barn med djävulen och helvetet är givetvis fullständigt skandalöst.” Carlskyrkan i Umeå gick ut på bred front och uppmanade ortsborna att kasta boken.

Flera församlingar runt om i landet ställde sig bakom utdelningen, i tron att innehållet var lika hoppfullt som omslaget. Men de förfärades i efterhand, när de läste och insåg vad barnen fått i sina brevlådor.

I flera år har Brevlådemissionen fått kritik för sin ”barnbibel”, men har inte velat lyssna. Kan det vara så att man ser allt ifrågasättande som andligt motstånd, och därför fortsätter på plats efter plats – oavsett vad lokala ledare säger – och lämnar församlingarna att hantera efterdyningarna?

Det är sorgligt att Brevlådemissionen, med sitt engagemang och sina stora insamlade medel, valt att producera och sprida ett material som riskerar att inge rädsla snarare än förmedla hopp. Och att detta fortsätter, trots kritik från församlingar, protester från lokala ledare och oro från föräldrar. Jag och många med mig vädjar: dela inte ut den här boken.