Var är EFK:s röst när Gaza bombas?

Vi gläds åt att en av Evangeliska Frikyrkans missionsdirektorer, Linalie Newman, tydligt tar avstånd från den oerhört brutala och folkmordsanklagade krigsföringen på Gazaremsan i en intervju i Dagen (30/7–25): ”Nej, man kan inte döda kvinnor, barn och civila på det här sättet. Så gör inte en demokrati.”

Tyvärr har det i övrigt varit ganska tyst från både församlingar, samfundet och företrädare på nationell och lokal nivå. Det finns till och med exempel där staten Israels krigsföring rättfärdigas och applåderas. Detta trots att EFK i dokumentet ”EFK 2020” satte upp som mål att utmana ”oss själva och vårt eget samhälle till större ansvarstagande för lokal och global rättvisa, fred, fattigdomsbekämpning och en hållbar utveckling”.

Men var är detta strävande synligt i vår rörelse när det kommer till våldet i Gaza? Tystnaden, och på vissa håll stödet, för den israeliska krigsföringen faller till stor del tillbaka på föreställningar om hur Gud driver historien genom det judiska folkets öden. När staten Israel utropades 1948 menade sig många se profetior gå i uppfyllelse eftersom man uppfattade att det judiska folket måste vara i besittning av hela löfteslandet innan Jesus kommer tillbaka.