Sluta förenkla tron – det är paradoxerna som bär den

Jag var inte gammal när jag för första gången förstod den kristna trons mysterium. Det var ett läger på en gård utanför Skövde, jag gick på mellanstadiet. Under ett av bibelstudierna försökte en av ledarna – det var möjligen min morbror Göran – säga något om vem Jesus är. Han hävdade bestämt att Jesus inte var hälften människa och hälften Gud, utan 100 procent människa och 100 procent Gud.

Det jag mötte då, kanske för första gången i mitt liv, var en av trons stora paradoxer: Jesus som sann Gud och sann människa. Och den paradoxen är bara en av många i kristen tro. Gud är både större än vad vi någonsin kan förstå och samtidigt ett litet barn på ett jordgolv. Både outsäglig och nära. Både domare och hjälpare. Både det rytande lejonet och det sårade lammet. Både en och tre. Guds rike är redan här, och ändå inte. Vi vinner vårt liv genom att mista det. Vi kan inte göra något för att förtjäna vår frälsning, ändå verkar gärningarna vara helt avgörande.

På område efter område dyker de upp: frågetecknen, motsägelserna, paradoxer som trotsar enkel logik. Det kristna svaret är ofta både och, snarare än antingen eller. Man kan undra varför det inte kunde vara lite lättare. Är det någon som driver med oss?