Ingemar Helmner: Visionära ledare tänder andlig glöd

Jag skrev förra veckan om en äldre missionsförsamling där gemenskapen verkar vara så varm och innerlig. Alla kommer då det annonseras gudstjänst. De små barnen, liksom ungdomarna på väg upp i tonårsåldern, känner hemkänsla och älskar de gemensamma sammankomsterna. Jag blir så hoppfull och glad då jag ser hur det kan fungera.

Är det så här det ser ut i svenskt församlingsliv? Tyvärr kan man nog inte säga det, även om vi bör akta oss för att generalisera. För ett tag sedan gästade jag en kyrka som ståtar med över fyrahundra inskrivna medlemmar. Men om femtio personer kom till gudstjänsten, ansåg pastorn att det var bra. De unga besöker i stort sett aldrig ”en vanlig gudstjänst” eftersom de inte känner att det ger dem något. Det är stelt och tråkigt, får jag höra. Föräldragenerationen (medelålders) visar sig oftast bara när de har ansvar för kyrkkaffe och värdskap. Sällan kommer hela familjer tillsammans. Och det andliga ledarskapet verkar ganska osynligt. Visionärt tänkande, längtan efter förnyelse, nöd över situationen och insikt om behov av förändring? Nej, känslan är att ledarna inte går i spetsen på det sätt som gemenskapen längtar efter. Lärda predikningar och högstämd körsång är nog bra. Men vad hjälper det om det saknas en andligt levande miljö i församlingen?

Om Alpha-arbetet ska leda nya människor fram till frälsningsvisshet är det avgörande att det är rätt atmosfär i kyrkan. Annars är tyvärr risken stor att det bara stannar vid samtal om tron – men den andliga födelsekraften saknas. Framgångsrikt Alpha-arbete går hand i hand med gudstjänster som vibrerar av Guds närvaro. På samma sätt kan det vara med cellgrupper (mindre bönegrupper i kyrkan). Om längtan till de gemensamma gudstjänsterna är sval, prioriterar en del den lilla samlingen i hemmet framför den gemensamma högtiden i kyrkan. Och utan ett visionärt och vaket ledarskap i församlingen kan det bli ganska vildvuxet efter hand. Olika grupper drar åt olika håll och ”lever sitt eget liv”. Vi kan dra samma paralleller till ungdomsarbetet. På fredagskvällarna är det full fart och duktiga ledare satsar helhjärtat. År efter år fostras stora kullar med scouter och tonåringar – men ytterst få blir aktiva, hängivna medlemmar i församlingen. Utan ett fungerande ledarskap (herdar för hjorden), gudstjänster att längta till och ett andligt skeende som smälter oss samman är risken stor att alla olika verksamhetsgrenar har nog av sig själva. Kyrkan blir ett märkligt lapptäcke. Det spretar åt olika håll.