En ny generation kliver fram – något nytt sker i vårt land

Den gamla, vackra Salemkyrkan i Stockholm har sedan några år bytt namn till Folkungakyrkan. Det känns bra eftersom deras entré ligger i direkt anslutning till gatan med samma namn. Att kliva in där i söndags kändes så inbjudande och varmt. En verkligt familjär atmosfär där många verkade komma i god tid bara för att hinna hälsa och krama om sina vänner innan kyrksalen fylldes framifrån. Jag blev överraskad av att det var så mycket barn och ungdomar. Och de verkade känna sig hemma på ett så härligt sätt.

Mötesledare var en av kyrkans ungdomsledare. Okonstlat, enkelt och värdigt, höll hon samman det som skulle ske. Hennes första uppgift var att presentera sju tonåringar som vandrade in i kyrksalen klädda i vita, fotsida dräkter. Sju unga människor som bestämt sig för att följa Jesus, och bekänna detta genom att låta döpa sig. En av de sju var mitt barnbarn. Jag kände en enorm tacksamhet över det andliga hem hon fått växa upp i. Här har tron fått växa stilla. Här finns goda ledare och en andligt levande atmosfär. Inga konstiga övertoner men en öppenhet för Anden. Och en tydlig inriktning att nå de unga med evangeliet. Det var tonåringar som sjöng och spelade, uppbackade av lite äldre musiker. Mjukt och innerligt, verkligt berörande. Även om de flesta sångerna var tämligen nya och okända för mig, gick de rakt in i mitt hjärta. Mycket beroende på den enkelhet och ödmjukhet lovsångarna utstrålade. ”En ny generation kliver fram”, tänkte jag medan tårarna kom i mina ögon.

Dagens predikant var också en ungdomsledare i kyrkan. Koncentrerad och genomtänkt, med tydlig förankring i bibelordet. Temat var att sätta Jesus först i sitt liv. Det vilade ett heligt allvar över denne unge förkunnare då han utmanade oss att våga leva helöverlåtet, att dag för dag söka Guds vilja för våra liv. Predikan mynnade ut i inbjudan till nattvardsgång. Även här var det flera tonåringar som fick vara med och göra tjänst. Stilla lovsångsmusik fyllde rummet medan människor nere i kyrksalen och uppe på läktaren började vandringen för att i handling bekänna sin tillhörighet till Jesus. Samtidigt var det flera bönestationer förberedda dit de kunde gå som önskade personlig förbön.