”Det är för mycket Jesus så fort du öppnar munnen …”

I veckan mötte jag representanter för en kyrka som var öppet kritiska mot mitt sätt att berätta om min tro. ”Det är för mycket Jesus så fort du öppnar munnen …” Jag blev ganska förbluffad över deras sätt att uttrycka sig. De menade att vi bör tala om Gud i lite mer allmänna formuleringar för att inte skapa onödiga låsningar hos sökande människor. Jag gick hela eftermiddagen och funderade på detta. Skapar det verkligen låsningar hos ärligt sökande människor att jag är tydlig med min bekännelse till Jesus? 

Mina erfarenheter talar nog i en annan riktning. Den här gången verkade tyvärr låsningarna finnas hos mina kristna vänner. De var irriterade och störda. Helt uppenbart blev det för närgånget då jag predikade. Det är märkligt med Jesus – han oroar och berör, utmanar, inte minst vår ljumhet. Han kallar oss till omvändelse och inbjuder oss till en personlig relation, ett liv i gemenskap med honom.

På mina resor i kristenheten märker jag att Jesusnamnet tonas ned i både sånger och böner på en del håll. Vad säger detta? Andens uppgift har alltid varit att förhärliga Jesus. När våra hjärtan brinner och den helige Ande är utgjuten i församlingen lockas alltid lovsången till Jesus fram. Budskapet blir tydligt och radikalt. All förkunnelse leder fram till Kristi kors och den tomma graven. Det blir som på förklaringsberget – vi ser ingen annan utom Jesus allena. Allt ytligt skalas bort. Atmosfären andas helighet. Hans ord berör hjärta och samvete. Och inför Jesus går det inte att vara neutral. Vi måste fatta livsavgörande beslut. Kristendom handlar om Kristus. Frälsningen räcks till var och en som bekänner att Jesus Kristus är Herre.