”Prinsessan av Babylonien” – en julnovell av Selma Lagerlöf

Det var en mörk vinterafton i den lilla stugan i Skrolycka. Kattrinna, hustrun i gården, satt och spann, och katten låg i hennes knä och spann, han också, så gott han kunde. Mannen, Jan Andersson, satt vid spisen och värmde sig med ryggen mot elden. Han hade hela dagen gått och huggit ved i Erik i Fallas skog, så att ingen kunde begära, att han skulle ta sig före något arbete nu, när han var hemma. Inte en gång Kattrinna hade något att anmärka på att han nu inte gjorde annat än lekte och pratade med deras lilla flicka, som den här vintern gick på sitt femte år. 

Kattrinna satt i sina egna tankar och hörde inte mycket på vad mannen och barnet pratade om. Men en sak höll hon strängt på. Hon kunde inte tåla, att Jan sade till den lilla flickan, att hon var vacker och märkvärdig, som han så gärna ville göra. För om Klara Gulla skulle få höga tankar om sig själv, redan medan hon var liten, så visste ju Kattrinna, att det aldrig kunde bli en förnuftig människa av henne. 

Jan var svår med att hitta på alla möjliga saker, som kunde göra barnet högfärdigt. Men denna kvällen var Kattrinna alldeles lugn, för nu satt han och berättade om sådant, som hade skett förr i världen, på den tiden, då jorden skapades och människorna började uppfylla den. Han höll just på med att berätta den gamla historien om Babels torn, och då fick en ju hoppas, att han inte skulle få något tillfälle att komma med de vanliga dumheterna.