Här är frågorna ni behöver ställa er, Equmeniakyrkan

Equmeniakyrkans kyrkoledare Lasse Svensson ska sluta efter tolv år på posten. Ny kyrkoledare, tillsammans med två biträdande, kommer väljas på kyrkokonferensen i augusti i Göteborg.

Det är nu klart att valet står mellan de två biträdande kyrkoledarna, Karin Wiborn och Joakim Hagerius. Wiborn har en tydlig ekumenisk ledarprofil, med bakgrund som ordförande i Sveriges kristna råd och scoutrörelsen, medan Hagerius är strateg och visionär och en sorts kyrklig välfärdsentreprenör i Göteborg som ordförande för Räddningsmissionen.

Inför valet ska de två frågas ut av kyrkohistoriker Joel Halldorf och Diakonias kommunikatör Unni Jonsson. Utfrågningarna ska filmas och läggas ut på kyrkans webbplats den 23 april. 

Det är ett gott initiativ. För just nu är det är förvånande tyst gällande Equmeniakyrkans framtid. Lasse Svensson, den folkliga och genomtrevlige brobyggaren, var den som fick bygget Equmeniakyrkan att hålla ihop de första åren. För en utomstående är det svårt att se att det hände så mycket. Medlemsantalet sjönk med över 10 000 personer, eller 15 procent. 

Equmeniakyrkan blev mer en kyrka än en rörelse. Det vill säga, kyrkan älskar sina strukturer, sin föreningsorganisation och sina demokratiska processer. Det är samtidigt en spretig kyrka. I samma samfund ryms vibrerande andliga mötesplatser som Hönökonferensen, sida vid sida med stilla sekulära kultursamtal om estetiska upplevelser. Nationellt är den en åldrande och krympande kyrka med många kyrkofastigheter i stort behov av underhåll. Det är också en kyrka som byggt två organisationer inom sig, en kyrkorörelse och en helt fristående ungdomsförening, Equmenia.

Så vilka frågor bör Halldorf och Jonsson ställa? Vad vill Wiborn och Hagerius med Equmeniakyrkan? Frågan är kanske snarare vad Equmeniakyrkan vill med sina ledare?

För det är inte svårt att se vad som behöver göras. Det mesta är känt från kyrkans egen församlingsundersökning hösten 2023. Equmenia kan inte fortsätta leva sitt eget liv – är de en del av kyrkan eller en parakyrklig kristen scoutorganisation? För till skillnad från till exempel Pingströrelsen lyckas inte Equmeniakyrkan få sina unga i Equmenia att bli församlingsmedlemmar i en lokal församling. 

Ska en kyrka växa måste den vara öppen i sin andliga praktik och för olika andliga uttryck i gudstjänsten. Det vill säga, det måste finnas en glädje över frälsningen. En iver. Det finns många som talar om klimatet, psykisk ohälsa bland unga och minskande internationellt bistånd. Allt detta är viktigt, men vill Equmeniakyrkan vara en rörelse måste det börja handla om människorna i dess absoluta närhet. Tillsammans med dem behöver man göra andliga upplevelser av Gud på söndagförmiddagar och få den yngre generationen att bli del i kyrkan. 

Vågar Equmeniakyrkan bli ledd om Hagerius eller Wiborn börjar pekar med hela handen? Som läget är har den inget val.