Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Var stod Svenska kyrkan under kriget?

Debatt Publicerad: 2021-06-17 15:49

Det var inte lätt i Sverige under de första krigsåren 1939–1942 att navigera politiskt: inte reta Nazityskland, för det kunde leda till att Sverige drogs in i kriget. Men inte heller vara alltför undfallande.

Så var den svenska utrikes­politiken, där regeringens beslut var att tillåta transitering genom Sverige av en tysk division från Norge till Finland, samt den pågående permittenttrafiken.

Det här drabbade även pressen, där journalister av samma orsak undanbads att skriva saker som kunde reta tyskarna. Statliga kontrollanter granskade tidningarna innan de gick i tryck. Det hände att upplagor drogs in.

Även Hemmets Vän, som under hela kriget via chefredaktören Florentinus Hällzon tog aktiv ställning mot nazismen, råkade ut för kontrollanter och hot om indragen upplaga.

– Men vi (läs: min farfar) lyckades kringgå en del kontroller och fick ut vårt budskap, minns Åke Hällzon idag hur hans farfar berättade.

– Bland annat genom att trixa med starttiderna för när tryckpressen skulle rulla igång.

– Hemmets Vän hade en klar kristen linje som tog avstånd från Hitlerregimens våldsutövande. Ett ganska modigt beslut då, menar jag.

Var stod då Svenska kyrkan i det här läget? På vilken sida i frågan om för eller emot den tyska regimen? Frågan var (och är?) känslig och inte heller lätt att bena ut. Dessutom är det lätt att med nutida facit i hand tala om hur det skulle varit.

En som försöker pejla stämningsläget 1939–1942 är författaren Henrik Berggren i sin stora trilogi om Sverige under andra världskriget. I andra delen av ”Landet utanför” (Norstedts) ger han sig i kast med att försöka spegla kyrkans linje.

I början av kriget var kyrkan mycket vacklande. Dels var informationen tämligen stängd från det tillslutna Tyskland. Kunskapen om koncentrationsläger och våldets utbredning var begränsad. Och vem kunde i det läget, i sin vildaste fantasi, tro på de hårresande uppgifter som började sippra ut från Tyskland om fruktansvärda övergrepp, inte minst på judar? Kyrkan famlade.

Men så hände något i Norge. Sju biskopar satte sig upp mot Quisling, en ledande norsk marionettpolitiker, och hans kyrkominister 1942. Det norska prästerskapet vek inte ner sig och det hela slutade med att tyskarna grep biskopar. Då avgick 90 procent av Norges präster.

Det här fick stort genomslag i svensk press. I ett land där religionstillhörighet fortfarande var statligt påbjuden blev det som sades från svenska predikstolar vid den här tiden av väldig vikt. Och de flesta svenska präster tog nu avstånd mot nazisternas framfart.

Enligt Berggren var 3 procent av de drygt 3 000 svenska prästerna nazistiskt organiserade.

”Det fanns också ett oklart antal präster som uttryckte sympatier för Tyskland utan att vara med i någon nazistisk eller halvnazistisk sammanslutning”, skriver Berggren i sin högst intressanta redogörelse.

Han är förbryllad över att så pass många förkunnare av Jesu bergspredikan kunde attraheras av nazismen.

Men här fanns ”moraliska linjer” som attraherade vissa. Nazismen hyllade den patriarkala kärnfamiljen, kärleken till hembygden, respekten för auktoriteter – men angrep gärna modern konst och jazz. Paralleller alltså till delar av kyrkans förkunnelse.

”Att Hitler dessutom skyllde allt på judarna tilltalade kanske en del präster som inte frigjort sig från den långa traditionen av antisemitism inom kyrkan”, skriver Berggren.

Samtidigt hade Svenska kyrkan goda kontakter med det som kallades Bekännelsekyrkan i Tyskland. Dess främste företrädare var Dietrich Bonhoeffer, som för övrigt hängdes av nazisterna våren 1945 när Nazityskland låg i dödsryckningar.

Den tyska kyrkan var delad. En nazitrogen gren, Deutsch Christen, och nämnda Bekännelsekyrkan (Die bekännende Kirche).

Och från dessa kontakter sipprade förstås uppgifter fram om nazisternas obarmhärtiga framfart mot Bekännelsekyrkan. Hur skulle Svenska kyrkan förhålla sig till det här?

Detta i synnerhet vägt mot Paulus ord om att överheten inte bar svärdet förgäves. Ett av Luthers favoritbibelord.

Var det kyrkans uppgift att klara ut det här? Berggren lyfter fram problematiken.

Luther själv hade ju hävdat att en kristen å ena sidan är fri och inte underkastad någon – å andra sidan bunden av sina plikter. Svårt alltså.

I det här läget försökte ärkebiskopen Erling Eidem balansera på knivseggen. En balansgång som innebar att ligga lågt i kritiken mot tyska regimen – än så länge.Berggren skriver: ”För att inte stöta sig med Hitler-regimen höll Eidem tyst om nazisternas övergrepp mot judar och andra grupper.”

Starka ord. Men Sverige var pressat, och förmodligen var den svenska regeringen nöjd med att de flesta satt still i båten. Man ville absolut inte dra in Sverige i kriget. Men mycket skulle komma att ändras.

Nu kom avrättandet av norska fackföreningsledare och fängslandet av norska kristna att leda till skarpare reaktioner från den svenska kyrkan. Quisling själv basunerade ut budskapet om avrättningarna. Han banade alltså själv väg för ett ställningstagande inom Svenska kyrkan mot nazi­förtrycket.

Den 15 februari 1942 enades Sveriges biskopar om att läsa upp ett uttalande om samhörighet mellan Nordens kyrkor. Där var kritiken mot Quislings framfart inte nådig. Det datumet blev en sorts vattendelare. Efter det vågade även Svenska kyrkan öppet ta skarpare ställning mot nazisterna – både i Norge och i övriga Europa. Kunskapen om nazisternas framfart hade hunnit ikapp och förbi deras egen förskönande propaganda.

Dels stod det nu klart för de flesta att nazisterna gjorde sig skyldiga till exempellösa grova överträdelser mot mänskliga rättigheter, mot judarna inte minst.

Dels började kriget gå i stå för nazisterna. Allt fler började inse att det fanns hopp om en allierad seger.

Henrik Berggrens genomgång är intressant. Det här är ett område som inte fått utmärkande stort utrymme tidigare. Hela boktriologin blir till stor del en ögonöppnare.

Inte minst lyfter han fram de svårigheter som både svenska folket, regeringen – och här även kyrkan – stod inför under de svåraste krigsåren.

Det blev bättre 1943. Efter tyskarnas stora katastrof vid Stalingrad, krigets största slag, så vände hela krigsförloppet. Inte minst Sveriges regering kunde börja andas ut och därefter mera våga sätta sig upp emot naziregimen.

Ett exempel på det kom längre fram när inte ens den av tyskarna hett efterlängtade järnmalmen exporterades dit från Sverige – trots avtal. Men då är vi framme vid årsskiftet 1944–1945.

Däremot avrättades och förintades judar och andra ända fram till krigsslutet. Där finns det stora luckor i det svenska ställningstagandet för judarnas sak. Forskningen lär fortsätta gräva.

Rolf Johnsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Plus och minus i kampen för ett nyktrare Sverige
Din röst påverkar kyrkans framtid
Möjligheternas Sverige - utan utsatta områden
Samvetet måste ständigt utbildas
Skolan måste sätta stopp för mobbningen
Inte läge att dra ned på biståndet!
Europa inpyrt av antisemitism
Pandemins konsekvenser för vården
KR vill främja hemmets kristna trosförmedling
Monarki – trots allt


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies