Döden gör oss levande

När hösten blir mörkare, när hela naturen talar död och förgängelse, då kommer en högtid full av ljus, hopp och liv. Allhelgonahelgen är höstens stora helg. Det är då vi minns våra nära och kära som lämnat oss, det är då vi tänder ljus på deras gravar. Det är vackert att se ut över en kyrkogård på allhelgonaafton med alla de fladdrande ljusen. Det är en helg för stillhet och eftertanke och kanske också för allvar. Det är bra. Vi behöver denna helg i ett samhälle där allt går snabbare och snabbare och där allt blir mer och mer yta och allt mindre djup och äkthet.

Allhelgonahelgens budskap är ljus och hopp. Det ger oss hoppet att dödens skilsmässa inte är för alltid. Jesus Kristus har makten att göra döden till en ljusets port in i ljusets rike, för att vi där alla ska få vara tillsammans för evigt. Därför säger vår tro oss också, att vi inte ska sörja som om vi inte hade något hopp.

Kyrkan kommer ihåg två slags människor denna helg. Allhelgonadagen handlar om kyrkans helgon. Där ställs frågan om vad som är ett äkta, rätt och sant mänskligt liv. Var finner vi äktheten och tryggheten i en värld som är märkt av krig, hunger och fattigdom? Alla känner till frågan ”Vem vill bli miljonär?” men knappast ställs frågan ”Vem vill bli ett helgon?” Helgon är alla de kvinnor och män vars liv känts igen i ett djupt och äkta vittnesbörd om Guds kärlek. Deras liv är ett liv i hängiven kärlek till Gud och till sin nästa. De visar på något större än sig själva. Vi behöver sådana förebilder i vår oroliga värld. Vi behöver människor som Franciscus av Assisi och moder Teresa och många, många fler. Allhelgonadagen påminner om att det finns en annan lycka än världens och helgonen visar på detta.

Det andra som kyrkan kommer ihåg denna helg är våra döda. Det gör hon på söndagen efter alla helgons dag, på Alla själars dag. Det ska vara en dag då vi minns våra döda. Livet och döden är allvarliga ting. Och det är bra att stanna upp, minnas och tacka för vad våra kära och nära gett oss. Det ska vara en dag som påminner både om dödens allvar och evighetens hopp. Våra gravar är både vilans plats men också sorgens plats. Att döden skiljer oss åt är en ofrånkomlig verklighet. Men våra gravar ska till sist vara en förväntansplats. Där ser vi fram emot uppståndelsens morgon.

Det vilar något bakvänt över de stora sanningarna. Som den att man får genom att ge. Glasklart men bakvänt. Detsamma gäller den om livet – att döden gör oss levande. Ju närmare döden, desto starkare livskänsla. De tillfrisknade vet det. Inget får oss att omvärdera livet som vid en svår sjukdom eller en stor förlust av något slag. Med döden i vitögat får hela livet nytt ljus, stort blir smått och tvärtom.

Alla kulturer och religioner har vårdat insikten att döden ger livsperspektiv. Kalendrar och almanackor jorden runt har en dag inskriven för döden. Givetvis står de redan döda i fokus. Mumifierade lik tas årligen fram för att beskådas. Smyckade kistor bärs genom byar. Dödsfesten är karneval med dansande skelett och konfetti. Här hemma i Sverige och Norden firar vi lite lugnare. En ljuslykta räcker för att få stämningen att infinna sig.

Kyrkan själv är nu smått tagen på sängen över vårt beteende. Här har man sedan urminnes tider firat jul, påsk, pingst och advent samt alla de andra kristna festerna. Så seglar allhelgonahelgen upp som den största livsfrågetiden av alla. Nu får vi fira livets seger över döden. Dagen kan vara sorgsen och full av saknad. Men den gör blicken mindre matt, som en besk men livsnödvändig medicin.

Hemmets Vän 2 november 2023

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare